Sida:Jane Eyre (sv).djvu/266

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260
jane eyre.

»Det är bra! Vät nu pipen på flaskan.»

Jag gjorde så; han dröp derpå tolf droppar af en röd vätska i glaset och räckte det åt Mason.

»Drick, Rickard! det ska för en timme eller par skänka dig det mod du nu saknar.»

»Men det är väl inte något farligt? Ökar det inte inflammationen?»

»Drick! drick! drick!»

Mr Mason lydde, emedan det synbarligen icke tjenade till något att göra motstånd. Han var nu klädd och såg ännu mycket blek ut; men han var åtminstone icke längre blodig och smutsig. Mr Rochester lät honom sitta i trenne minuter sedan han nedsväljt drycken; derefter fattade han hans arm.

»Nu är jag säker på att du kan stödja på fötterna», sade han — »försök!»

Patienten reste sig upp.

»Carter, stöd honom vid andra axeln. Var nu vid godt mod, Rickard; tag ut steget — se så der, ja!»

»Jag känner mig bättre», anmärkte mr Mason.

»Ja, jag visste att du skulle göra det. Och nu, Jane, trippa framför oss ned till baktrappan; läs upp bakporten och säg åt kusken till en postschäs, som ni finner på gården — eller strax utanför, ty jag sade att han inte skulle få köra sina rasslande hjul öfver stenläggningen — att han håller sig färdig: vi komma strax efter; och om någon skulle vara der nere, så kom fram till foten af trappan och hosta.»

Klockan var nu ungefär half sex, och solen i sitt uppgående; men jag fann köket ännu mörkt och tyst. Bakporten var tillstängd; jag öppnade den med så litet buller som möjligt. Hela gården var tyst och stilla; men grindarna stodo öppna och der utanför höll en postvagn, med hästarna redan förspända och kusken sittande på kuskbocken. Jag gick fram till honom och sade att herrarne strax skulle komma; han nickade. Derpå såg jag mig försigtigt omkring och lyssnade. Den tidiga morgonens stillhet låg utbredd öfverallt; gardinerna voro ännu fördragna för fönstren i tjenstfolkets rum; några små fåglar qvittrade i de af hvita blommor höljda fruktträden, hvilkas grenar, likt hvita kransar, hängde öfver muren, som på ena sidan instängde