gården; vagnshästarna stampade då och då i stallet; annars var allt tyst.
Herrarne syntes nu. Mason, stödd af mr Rochester och läkaren, tycktes gå med temlig lätthet; de hjelpte honom upp i schäsen. Carter steg upp efter.
»Sköt nu väl om honom», sade mr Rochester till den senare, »och behåll honom qvar i ert hus till dess han är riktigt frisk; jag kommer öfver om ett par dagar och hör efter hur det står till. Hur är det med dig nu, Rickard?»
»Jo, friska luften uppfriskar mig rätt mycket.»
»Lemna fönstret öppet på hans sida, Carter; det blåser inte — farväl, Dick.»
»Fairfax —»
»Nå, hvad är det?»
»Se till att hon blir riktigt skött och behandlad så mildt som möjligt; låt henne —» här stannade han och utbrast i tårar.
»Jag gör mitt bästa; jag har gjort det hittils och skall äfven framgent göra det», var hans svar; derpå stängde han till vagnsdörren, och åkdonet rullade bort.
»Gifve Gud emellertid att det vore slut på allt detta!» tillade mr Rochester, i det han tillslöt och riglade de tunga gårdsgrindarna. Sedan detta var gjordt, gick han med långsamma steg och tankspridd uppsyn fram till en port i muren, som ledde till fruktträdgården. I förmodan att han icke hade något mer att säga mig, ämnade jag just vända tillbaka in i bygningen, då jag åter hörde honom ropa »Jane!» Han hade öppnat porten och stod der nu och väntade på mig.
»Kom för ett par ögonblick hit; här är det en smula frisk luft», sade han; »det der huset är ingenting annat än en fängelsehåla. Tycker ni inte det?»
»Jag tycker att det är ett mycket vackert och ståtligt hus, sir.»
»Oerfarenhetens slöja betäcker edra ögon», svarade han, »och ni betraktar det genom något förtrolladt glas; ni kan inte se att förgyllningen endast är gytja och sidendraperierna spindelväfvar; att marmorn ej är något annat än snuskigt slagg och det polerade trävirket endast odugliga spånor och afskalad bark. Men här» (han pekade på den
