Sida:Jane Eyre (sv).djvu/27

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
21
jane eyre.

kommit till den sorgliga öfvertygelsen, att de alla hade lemnat England och begifvit sig till något främmande land, hvarest skogarna voro vildare och tjockare och befolkningen fåtaligare. Lilliput och Brobdignag ansåg jag deremot vara verkliga delar af jordens yta, och jag tviflade ingalunda på att jag en dag skulle komma att företaga en lång resa och med mina egna ögon se de små fälten och husen och träden, det kortväxta folket, de små korna, fåren och foglarna i det ena riket samt de skoglika sädesfälten, de ofantliga hundarna, de vidunderliga kattorna och de kolossala männen och qvinnorna uti det andra. Och likväl, när jag nu hade den kära boken i min hand, under det jag vände dess blad och i dess underbara taflor sökte den tjusning, som jag ända till detta ögonblick alltid hade erfarit, föreföll mig allt ledsamt, ödsligt och tomt. Jättarne föreföllo mig som långa, magra spöken, dvärgarne som illvilliga och elaka tomtar, och Gulliver sjelf tycktes mig vara en fullkomligt öfvergifven vandrare i högst farliga och fruktansvärda trakter. Jag tillslöt boken, vågade ej längre se på den och lade den på bordet bredvid den orörda tårtan.

Bessie hade nu slutat att damma och städa i rummet, och sedan hon tvättat sina händer, öppnade hon en liten låda full af vackra och granna sidenlappar och började göra en ny hatt åt Georginas docka. Under tiden sjöng hon. Orden i versen började sålunda:

»Den tiden då vi vandrade omkring,
För långt, långt, långt tillbaka.»

Jag hade ofta förut hört denna sång och alltid med lifligaste förtjusning; ty Bessie hade en vacker röst, åtminstone tyckte jag så. Men nu, oaktadt hennes röst var lika vacker, fann jag i dess melodi en obeskriflig sorgsenhet. Ibland, med tankarna helt och hållet fästa vid sitt arbete, sjöng hon omqvädet mycket lågt och långsamt, och: »För långt, långt, långt tillbaka» lät som den sorgligaste kadens i en begrafningssång. Sedan hon slutat denna, gick hon öfver till en annan visa, denna gång en verkligt sorglig:

»Sårad är foten, snart dignar jag neder,
Vägen bland bergen är enslig och lång,
Skymningen dunkel kring nejden sig breder,
Men jag har ingen, som leder min gång!