Sida:Jane Eyre (sv).djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
20
jane eyre.

Nästa dag vid middagstiden var jag åter uppe och satt insvept i en schal framför spiseln. Jag kände mig kroppsligt svag och kraftlös; men min värsta sjukdom bestod i en onämnbar sinnets betryckthet, en betryckthet, som lockade stilla och ymniga tårar ur mina ögon. Jag hade ej väl borttorkat den ena från kinden, förrän en annan följde. Likväl tyckte jag, att jag borde ha varit lycklig, ty ingen af Reeds var der; de hade allesammans farit ut med sin mor. Abbot var äfven borta, sysselsatt med sömnad i ett annat rum, och medan Bessie gick fram och tillbaka och satte undan leksaker och gjorde ordning i lådorna, gaf hon mig då och då ett vänligt ord. Denna sakernas ställning borde för mig varit ett paradis af frid och lugn, van som jag var vid oupphörliga förebråelser och tacklös möda; men mina plågade nerver voro nu verkligen i ett sådant tillstånd, att intet lugn eller nöje kunde på dem utöfva någon lindrande och angenäm verkan.

Bessie hade varit nere i köket och hade med sig upp åt mig en tårta, upplagd på en viss, i bjerta färger målad porslinstallrik. En på denna tallrik målad paradisfogel, som bygde sitt bo bland konvolvler och rosenknoppar, hade alltid varit föremål för min entusiastiska beundran, och jag hade ofta bedt att få taga tallriken i min hand, i akt och mening att undersöka den nogare, men ända hittills blifvit ansedd ovärdig en sådan förmån. Detta dyrbara ting sattes nu i mitt knä, och Bessie bad mig hjertligt att äta litet af det läckra bakverket. Men förgäfves! Liksom mången annan länge uppskjuten och länge efterlängtad glädje, kom äfven denna för sent. Jag kunde ej smaka tårtan, och fogelns granna fjädrar och blommornas färgprakt tycktes mig sällsamt vissnade. Jag satte ifrån mig både tallriken och tårtan. Bessie frågade om jag ville ha någon bok; ordet bok verkade som en öfvergående retning, och jag bad henne från biblioteket hemta mig Gullivers resor. Denna bok hade jag med förtjusning läst och läst om igen. Jag fann den vara en berättelse om verkliga händelser och upptäckte i den en källa af djupare intresse, än hvad jag hade funnit i féesagorna. Ty hvad elfvorna beträffar, så hade jag, sedan jag förgäfves sökt dem bland öronklockornas blad och blå blommor, under svamparna och under murgrönan, som täckte de gamla murarna, slutligen