Sida:Jane Eyre (sv).djvu/271

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
265
jane eyre.

middagshöjd, och ni vet att detta mörker skall fortfara ända till dess nedgång. Bittra och låga minnen ha blifvit er själs enda föda: ni söker finna lyckan i nöjen — i andefattiga, sinliga nöjen — sådana som förslöa förståndet och förderfva hjertat. Trött och utmattad till själ och kropp, kommer ni hem efter år af frivillig landsflykt; ni gör en ny bekantskap — huru eller hvar, gör det samma: ni finner hos denna främling mycket af de goda och sköna egenskaper, hvilka ni i tjugu år sökt, men inte kunnat finna; och de äro alla friska och sunda, utan orent slagg och utan besmittelse. Sådant sällskap upplifvar, pånyttföder: ni känner bättre dagar återkomma, med högre önskningar och renare känslor; ni önskar att åter få börja ert lif och tillbringa återstoden af edra dagar på ett sätt, mera värdigt en odödlig varelse. Skulle ni väl anse det orätt att, för uppnåendet af detta sköna mål, öfverstiga ett blott konventionelt hinder, hvilket hvarken ert samvete eller ert förstånd gillar?»

Han tystnade i väntan på ett svar: och hvad skulle jag väl svara? Ack, om någon god ande ville ingifva mig ett riktigt och tillfredsställande svar! Fåfänga förhoppning! Vestanvinden hviskade rundt omkring mig i murgrönans blad; men ingen mild Ariel inlade sitt svar deri; foglarna sjöngo i trädtopparna; men deras sång var, ehuru ljuf, utan mening.

Mr Rochester återtog sin fråga:

»Är den kringirrande och syndfulle, men nu efter ro längtande och ångerfulle mannen berättigad att trotsa verldens dom, för att för alltid vid sig fästa den milda, goda, vänliga främlingen, och derigenom försäkra sig om sin sinnesfrid och ett pånyttfödt lif?»

»Sir», svarade jag, »en pilgrims lugn eller en syndares förbättring borde aldrig bero på en svag medmenniska. Män och qvinnor dö; filosofer misstaga sig i sina visa slutledningar, och kristna taga fel om det rättas väg: om någon af dem ni känner har lidit och felat, så uppmana honom att blicka högre upp, än till sina jemlikar, efter kraft till förbättring, efter tröst.»

»Men verktyget! — verktyget! Gud, som fullbordar verket, anvisar äfven verktyget. Jag har sjelf — jag säger detta utan att tala i liknelse — varit en verldslig,