stället, af fruktan att ni, med all er pålitlighet och all er vänskap, likväl i ögonblicket skulle genomborra mig.»
»Om ni inte har något mera att frukta af mr Mason än mig, då kan ni vara temligen trygg, sir.»
»Gud gifve att det vore så! Se här, Jane, är en löfsal; sitt ned.»
Löfsalen bestod af ett hvalf i muren, omslingradt af murgrön; der inne var endast en simpel bänk. Mr Rochester satte sig ned derpå, men lemnade dervid äfven rum för mig; jag förblef emellertid stående framför honom.
»Sitt ned», sade han; »bänken är tillräckligt stor för oss båda. Ni fruktar väl inte för att sätta er bredvid mig, Jane. Är det väl kanske något orätt deri?»
Jag svarade med att sätta mig ned; jag kände att en vägran skulle varit oklok.
»Nu, min lilla vän, under det solen dricker morgondaggen — under det blommorna i denna gamla trädgård vakna till lif och utveckla sig; under det foglarna hemta åt ungarna deras näring från Thornfields fält, och de flitiga bien uträtta sitt första morgonarbete — vill jag framställa för er ett fall, i hvilket ni måste tänka er in, som om det anginge er egen person; men först måste ni se på mig och säga mig att ni inte är ledsen eller att ni inte fruktar att jag gör orätt i att hålla er qvar, eller ni uti att stanna.»
»Nej, sir, jag är fullkomligt lugn.»
»Nå väl då, Jane, kalla hela er fantasi till hjelp: antag att ni inte längre vore en väl uppfostrad flicka, utan en vild pojke, som allt ifrån sin ungdom blifvit bortskämd och förklemad; föreställ er sedan vara i ett främmande land; föreställ er att ni der begått ett svårt felsteg, det är detsamma hvilket eller af hvilken anledning, men ett hvars följder måste åtfölja er genom lifvet och förgifta hela er tillvaro. Kom i håg, jag säger inte ett brott; jag talar inte om utgjutandet af blod eller någon annan brottslig handling, som kunde ställa brottslingen under lagens hand: jag begagnade med flit ordet felsteg. Följderna af hvad ni gjort blifva er slutligen outhärdliga; ni tager åtskilliga mått och steg för att skaffa er någon lindring: ovanliga mått och steg, men inte olagliga eller brottsliga. Men ni är ännu olycklig, ty hoppet har öfvergifvit er vid sjelfva början af ert lif; er sol har mörknat midt i dess
