FÖRSTA KAPITLET.
Det är någonting eget med aningar, sympatier och
förebud, och alla dessa tre tillsammantagna utgöra en gåta,
som det hittills icke lyckats menskligheten att lösa. Jag
har aldrig skrattat åt aningar, ty jag har sjelf haft sådana,
som varit ganska besynnerliga. Jag tror äfven på
sympatier, hvilkas hemlighetsfulla verksamhet intet menskligt
förstånd kan förklara: till exempel mellan anförvandter på vidt
skilda orter, hvilka på långa tider ej sammanträffat och
blifvit helt och hållet främmande för hvarandra; sympatier,
som, i trots af de sönderslitna familjebanden, visa tillbaka
på den gemensamma källa, från hvilken hvar och en af dem
leder sitt ursprung, och förebud torde, när allt kommer
omkring, icke vara något annat, än den sympati, som
förenar naturen med menniskan.
Då jag var en liten flicka, endast sex år gammal, hörde jag en natt Bessie Leaven säga åt Martha Abbot, att hon drömt om ett litet barn, och att en sådan dröm vore ett säkert förebud till någon olycka, antingen för en sjelf eller för ens slägt. Detta yttrande hade jag väl ej kommit att lägga på minnet, om ej omedelbart derpå en händelse inträffat, som gjorde det omöjligt för mig att glömma det. Dagen derpå blef Bessie genom ett bud hemkallad till sin lilla systers dödssäng.
Jag hade på sista tiden ofta erinrat mig detta yttrande om denna händelse, ty under hela den förlidna veckan hade knappast en natt förflutit, utan att jag drömt om ett litet barn. Än tyckte jag att jag vyssjade det på mina armar, än att jag gungade det på mitt knä, än att jag såg på hur det lekte med tusenskönor på en gräsplan eller hur det
