Sida:Jane Eyre (sv).djvu/280

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6
jane eyre.

var inte rätt säker på, om hon hade sina sinnen i behåll, eller om hon menade något med hvad hon sade; men hon berättade det för den äldre miss Reed och för miss Georgina och rådde dem att skicka efter er. De hade i början ingen lust dertill, men modern blef så orolig och ropade så många gånger: ’Jane, Jane!’ att de slutligen samtyckte. Jag lemnade Gateshead i går, och om ni kan hinna att göra er i ordning till dess, så skulle jag önska att föra er med mig tidigt i morgon bittida.»

»Det är bra, Robert; jag lofvar att vara i ordning; jag tror det blir nödvändigt att jag följer med er.»

»Det tror jag också, miss. Bessie sade, att hon var öfvertygad om att ni inte skulle neka. Men jag kan väl tro, att ni först får lof att be om tillåtelse, innan ni ger er utaf?»

»Det är klart, och det skall jag göra strax.»

Derpå följde jag honom till betjentkammaren, anmodade John och Johns hustru att draga försorg om hans förplägning och gick sedan att uppsöka mr Rochester.

Han var icke i något af rummen på nedra botten, icke heller på gården, i stallet eller ute på egorna. Jag frågade mrs Fairfax om hon sett honom: hon trodde att han spelade biljard med miss Ingram, var hennes svar. Till biljardrummet begaf jag mig således och hörde redan på afstånd slamret af bollarna och sorlet af röster; mr Rochester, miss Ingram, de båda damerna Eshton och deras beundrare deltogo alla ifrigt i spelet. Jag fick lof att taga litet mod till mig för att våga störa ett så intressant parti; mitt ärende var emellertid ett sådant, som ej medgaf något uppskof, och jag gick derföre fram till min husbonde, som stod tätt bredvid miss Ingram. Hon vände sig om, då jag nalkades, och såg på mig med en stolt blick; i hennes ögon låg ett uttryck, som tycktes säga: »jag undrar just, hvad det der kraket vill?» och då jag helt sakta sade: »Mr Rochester!» gjorde hon en rörelse, som om hon haft god lust att visa mig på dörren. Jag kan ännu erinra mig hennes utseende i detta ögonblick — det var mycket intagande och snart sagdt bländande. Hon var klädd i en morgonrock af himmelsblått crêpe, och en hårklädsel af himmelsblå gas prydde hennes lockar. Det ansträngande spelet hade uppjagat blodet till hennes kinder, och känslan