»Det gör jag också,» genmälte jag och stack händerna tillika med börsen bakom ryggen. »Jag kan inte undvara dessa pengar på något vilkor.»
»Sådan liten smulgråt,» sade han, »som kan neka mig ett penninglån! Gif mig fem pund, Jane.»
»Inte fem shillings, sir, inte fem pence engång!»
»Låt mig bara få se på pengarna.»
»Nej; jag törs inte lita på er.»
»Jane!»
»Hvad befaller ni?»
»Lofva mig en sak.»
»Jag lofvar er allt, som jag tror mig om att kunna hålla.»
»Annonsera inte och öfverlemna åt mig omsorgen att skaffa er en plats. Jag skall ha en sådan i beredskap åt er i sinom tid.»
»Det går jag gerna in på, såvida ni, å andra sidan, lofvar mig, att jag och Adèle få komma härifrån innan er tillkommande hustru flyttar hit.»
»Det är bra! det ger jag er mitt ord på. I morgon således reser ni?»
»Ja, och det bittida.»
»Kommer ni ned i förmaket efter middagen?»
»Nej, jag måste göra mig i ordning till resan.»
»Vi måste således taga afsked af hvarandra för en kort tid?»
»Ja, jag förmodar det.»
»Och hur brukar man bära sig åt vid afskedsceremonier, Jane? Lär mig det: jag har inte riktigt reda på det.»
»Man säger farväl eller begagnar något annat talesätt, alldeles som det faller sig.»
»Nå, så gör det då.»
»Farväl så länge, mr Rochester.»
»Och hvad skall jag svara?»
»Detsamma, om ni så behagar.»
»Farväl så länge, miss Eyre! är det allt?»
»Ja.»
»Hvad det förekommer mig kallt, sträft och ovänligt. Jag skulle vilja ha det annorlunda: ett litet tillägg till ceremonien kunde inte skada. Om vi skulle skaka hand med hvarandra, till exempel? men nej — det skulle inte
