heller tillfredsställa mig. Således vill ni inte göra någonting vidare, än säga ’farväl’, Jane?»
»Det är alldeles tillräckligt; det kan ligga lika mycken välmening i ett enda ord, som kommer från hjertat, som i många.»
»Det är mycket möjligt; men det ligger någonting så kallt och tomt i det der nakna ordet — ’farväl’.»
»Hur länge ämnar han väl stå med ryggen mot dörren?» tänkte jag för mig sjelf; »jag måste skynda mig att packa in mina saker.»
Middagsklockan ringde i detsamma, och han rusade plötsligt ut genom dörren, utan att yttra ett ord vidare. Jag såg icke mera till honom på hela dagen, och följande morgon var jag redan på väg innan han ännu hunnit stiga upp.
Jag kom fram till portvaktarstugan vid Gateshead omkring klockan fem på eftermiddagen den första maj och uppehöll mig der en god stund, innan jag begaf mig till sjelfva hufvudbygnaden. Der var särdeles snygt och trefligt; fina, hvita gardiner prydde de små fönstren; golfvet var hvitt och utan minsta fläck; spiselgallret, eldgaffeln och eldtången voro blankpolerade, och i spiseln flammade en munter brasa. Framför densamma satt Bessie och gaf den lilla nyfödda di, och i ett hörn sutto lille Robert och hans syster helt tysta och lekte.
»Gud signe er, miss! jag visste väl att ni skulle komma!» utropade mrs Leaven då jag trädde in.
»Ja, Bessie», sade jag, sedan jag omfamnat och kysst henne, »och jag vill hoppas att jag inte kommer för sent. Hur står det till med mrs Reed? Hon är väl ännu vid lif?»
»Ännu lefver hon och är nu vida redigare och förståndigare än förut. Doktorn säger att hon möjligen kan släpa sig fram ännu en vecka eller två, men han tror inte att hon någonsin kan komma sig igen.»
»Har hon talat om mig på sista tiden?»
»Det är inte längre sedan än i morse som hon talade om er och önskade att ni skulle komma; men nu sofver hon; åtminstone gjorde hon det för tio minuter sedan. Hon ligger för det mesta i ett slags dvala hela eftermiddagen och vaknar upp omkring klockan sex eller sju. Vill
