nu vandrade. En mörk, dimmig, kulen januarimorgon hade jag lemnat ett fiendtligt hus med bitterhet och förtviflan i hjertat — i ungefär samma sinnesstämning som en brottsling eller en af verlden förskjuten — för att begifva mig till det kalla och dystra herberget i Lowood, denna så aflägsna och obekanta vrå af jorden. Samma fiendtliga hus såg jag nu åter framför mig; mina närvarande utsigter voro ännu icke de bästa, och mitt hjerta hade ännu icke upphört att blöda. Ännu kände jag mig till mods som om jag varit en främling på den vida jorden; men jag hade större förtroende till mig sjelf och min egen förmåga; jag var nu mera oberoende och vida mindre utsatt för förtryck och orättvisa, och det sår, som lidna oförrätter slagit, hade nu grott ihop och det lågande agget slocknat.
»Gå först in i frukostrummet», sade Bessie, under det hon gick framför mig, »der sitta förmodligen de unga damerna.»
Ögonblicket derefter befann jag mig i nyssnämda rum. Allt, som der fanns, från det minsta till det största, hade alldeles samma utseende, som det haft den morgon, då jag blef förestäld för mr Brocklehurst; till och med mattan framför kaminen var densamma som han då stått på. Då jag kastade en blick på bokskåpet, varseblef jag Bewicks Beskrifning öfver Englands foglar på dess gamla plats på tredje hyllan, och strax ofvanför denna Gullivers resor och Tusen och En Natt. De döda tingen voro desamma som förr; men de lefvande varelserna voro så förändrade att man knappast kunde känna igen dem.
Jag såg framför mig två unga damer; den ena af dem var mycket lång — nästan lika lång som miss Ingram — och mycket mager derjemte, med ett blekgult ansigte och en sträf min. Det låg något asketiskt i hennes utseende, som ännu mer förhöjdes genom den utomordentliga enkelheten i hennes drägt, som bestod af en oveckad, tätt åtsittande, svart ylleklädning och en smal, stärkt lärftskrage; hennes hår var bortstruket från tinningarna, och kring halsen bar hon, liksom en nunna en svart rosenkrans med ett krucifix. Jag såg genast att det var Elise, ehuru jag i detta långlagda och färglösa ansigte återfann högst få drag, som erinrade om hennes utseende i yngre åren.
Den andra var lika säkert Georgina; men icke mer
