Sida:Jane Eyre (sv).djvu/288

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
14
jane eyre.

den Georgina jag påminde mig — den gängliga, sylflika, elfva års flickan. Den jag nu såg framför mig var en fullt utvecklad dam med mycket yppiga former, fin och fager, som om hon varit gjuten af vax, med vackra och regelbundna anletsdrag, smäktande blå ögon och blondt, lockigt hår. Färgen på hennes klädning var också svart, men dess snitt var helt olika systerns; den var mycket mera vid och modern och röjde lika mycket koketteri, som Elises ett väl långt drifvet verldsförakt.

Hos hvar och en af dessa tvenne systrar fanns ett drag af deras mor — men också blott ett enda: den magra och bleka äldre dottern hade sin mors stela, själlösa öga; den blomstrande, yppiga Georgina hade samma läggning på nedra delen af ansigtet, som, om den ock icke var fullt lika skarpt markerad, dock gaf detta eljest så vällustiga och fylliga anlete ett uttryck af obeskriflig hårdhet.

Båda stego upp för att helsa på mig, då jag gick fram till dem, och båda tilltalade mig med namnet: »miss Eyre». Elises helsning var snäf och kall och beledsagades icke ens af ett småleende; hon satte sig genast åter ned, fäste ögonen på brasan och tycktes icke vidare tänka på mig. Georgina kom efter sitt: »hur står det till?» fram med åtskilliga vanliga fraser om min resa, om väderleken och så vidare — alltsammans i en viss tillgjord, släpig ton, under tiden mätande mig från hufvud till fot med åtskilliga sidoblickar, hvarvid hon än skarpt granskade hvarje veck på min ljusgrå merinopelis, än forskande dröjde vid min enkelt klädda, landtliga hatt. Unga damer ha en märkvärdig förmåga att låta andra flickor veta att de anse dem för »landtlollor», utan att precis utsäga ordet. Med en stolt, öfverlägsen blick, en viss köld i sitt sätt och en likgiltig och vårdslös ton uttrycka de till fullo sina tankar i detta afseende, utan att just visa dem genom någon direkt ohöflighet hvarken i ord eller handling.

Ett gäckande löje, vare sig förstulet eller öppet, gjorde numera icke samma intryck på mig, som i forna dagar, och medan jag satt mellan mina båda kusiner, förundrade jag mig sjelf öfver hur föga den enas fullkomliga likgiltighet och den andras till hälften sarkastiska uppmärksamhet rörde mig — Elise kunde icke förödmjuka mig, Georgina icke förtreta mig. Förhållandet var, att jag hade andra