Sida:Jane Eyre (sv).djvu/313

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
39
jane eyre.

utanför bygningen, men en fin, väl bekant doft — lukten af en cigarr — kom mig till mötes från ett fönster: jag såg fönstret till biblioteket stå på glänt, och som jag visste, att jag derifrån kunde bli sedd, begaf jag mig till fruktträdgården. Intet ställe i hela omgifningen låg så undangömdt och ensligt som detta, eller var så likt ett paradis; det var uppfyldt af de skönaste träd och de praktfullaste blommor; en hög mur afstängde det från gården å ena sidan, och en björk-allé skilde den från gårdsplanen å den andra. Längst bort i ändan af trädgården var ett förfallet plank, det enda som afskilde den från de ensliga fälten, och en slingrande gång, utefter hvilken lagerträd voro planterade, och som slutade med ett jättehögt kastanieträd, kringbygdt med ett rundt säte, ledde till nämda afplankning. Här kunde man vandra osedd. »Så länge en så mild aftondagg faller, en så djup tystnad och ett så hemlighetsfullt mörker råda», tänkte jag för mig sjelf, »skulle jag med förtjusning kunna stanna här, vore det ock under ett helt lif.» Men under det jag vandrade omkring bland blomsterparterrerna och fruktträden, ditlockad af det ljus, som den nu uppgående månen kastade på denna mera öppna del af trädgården, hejdade jag helt plötsligt mina steg — icke till följd af något ljud eller någon syn, utan endast af det ännu en gång varnande doftet af en cigarr.

Nattvioler, åbrodd, jasminer, nejlikor och rosor ha hela qvällen uppsändt mot skyn sin doftande rökelse; men denna nya lukt är hvarken från buske eller blomma; det är — jag vet det ganska väl — mr Rochesters cigarr. Jag ser mig om och lyssnar. Jag ser träd, hvilkas grenar svigta af mognande frukt; jag hör de ljufva slagen af en näktergal från en skog i närheten; jag ser ingen gestalt närma sig, jag hör intet steg nalkas; men doften blir allt starkare. Jag måste fly. Jag skyndar bort till den lilla porten, genom hvilken man kommer in bland buskarna, och ser mr Rochester träda in. Jag drager mig undan i den lilla murgrönsbersån; han lär säkert icke dröja så länge: han går nog snart sin väg, och om jag håller mig stilla, så märker han mig icke.

Men nej — aftonen och den gamla trädgården tyckas för honom vara lika angenäma och behagliga som för mig. Han vandrar af och an, än upplyftande grenarna på en