Sida:Jane Eyre (sv).djvu/316

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42
jane eyre.

»Jag fruktar att det blir nödvändigt, Jane; det gör mig ondt, men det lär inte kunna hjelpas.»

Detta var ett hårdt slag, men jag dukade likväl icke under derför.

»Nåväl, jag skall vara färdig så snart jag får befallning derom.»

»Den får ni just nu; jag måste ge er den ännu i qväll.»

»Således skall ni nu gifta er, sir?»

»All-de-les pre-cis; med ert vanliga skarpsinne har ni slagit spiken på hufvudet.»

»Snart?»

»Ganska snart, min — miss Eyre, ville jag säga. Ni kommer väl i håg, Jane, att första gången då jag — eller ryktet — i tydliga ordalag tillkännagaf för er, att jag ämnade lemna det glada ungkarlslifvet och taga äktenskapets ok på mina skuldror, eller inträda i det heliga äkta ståndet, eller trycka miss Ingram till mitt bröst (det är just ingen smal sak, ehuru jag medger att man aldrig kan få nog af en sådan vara som min sköna Blanche): men, för att komma till hvad jag egentligen ämnade säga — hör på mig, Jane! ni måtte väl inte se er om efter fjärilar nu? det var bara en liten trollslända, kära barn, ’som flyktar bort till hemmets frid’. Ja, ni kommer väl i håg att det var ni som först sade åt mig, med den fina takt, som jag så högt värderar hos er — med det förutseende, den klokhet och ödmjukhet som anstå er ansvarsfulla och beroende ställning — att, så snart jag blifvit gift med miss Ingram, både ni och lilla Adèle så fort som möjligt borde rymma huset. Jag förbigår den för min kära fästmös karakter icke så obetydligt sårande hänsyftning, som ligger i denna förklaring, och håller mig blott till klokheten af ert förslag, som jag anser vara så stor, att jag gjort den till ett rättesnöre för mitt handlingssätt. Adèle måste i pension, och ni, miss Eyre, måste ha en ny plats.»

»Ja, jag skall genast annonsera, och emellertid hoppas jag —» jag ämnade säga: »jag hoppas att jag måtte få stanna här till dess jag finner någon annan tillflyktsort»; men jag tystnade plötsligt, emedan jag kände att det icke ginge an att yttra för mycket på en gång, ty jag var för upprörd för att helt och hållet kunna beherrska min röst.