Sida:Jane Eyre (sv).djvu/315

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
41
jane eyre.

vigtigt ögonblick, då det blott behöfdes ett obetydligt ord eller en antaglig förevändning för att undgå en pinsam förlägenhet. Jag tyckte icke om att så sent på aftonen ensam vandra omkring med mr Rochester i trädgårdens mörka gångar, men jag kunde icke hitta på någon förevändning för att lemna honom. Jag följde honom med tröga steg och ansträngde all min tankeförmåga för att uppfinna ett sätt att komma ur detta kinkiga läge; men han sjelf såg så lugn och tillika så allvarsam ut, att jag började blygas öfver min förlägenhet och förvirring. Det onda, i fall något sådant fanns eller kunde uppkomma af detta sammanträffande, tycktes helt och hållet ligga hos mig, ty hvad honom angick, såg han ut att vara fullkomligt lugn och utan aning om något sådant.

»Jane», började han, då vi inträdde i lagerträds-allén och långsamt framgingo mot det förfallna planket och kastanieträdet, »tycker ni inte att Thornfield är ett vackert ställe om sommaren?»

»Jo, det gör jag.»

»Ni, som har ett öga för naturskönheter och tillgivenhetens organ temligen utbildadt, har säkert inte så litet fäst er vid det här stället.»

»Ja, så förhåller det sig verkligen.»

»Jag märker äfven, ehuru jag inte riktigt kan begripa af hvad anledning, att ni derjemte fattat en viss tillgifvenhet för den lilla narraktiga ungen Adèle och likaledes för den enfaldiga och beskedliga mrs Fairfax.»

»Ja, jag håller verkligen af dem båda, ehuru på olika sätt.»

»Och det skulle göra er ondt att bli tvungen att skiljas från dem?»

»Ja.»

»Det är synd!» sade han suckande och försjönk derpå i tystnad. Efter en stunds uppehåll fortfor han: »Det går alltid så till här i lifvet: knappast har man hunnit bli rätt hemmastadd på ett trefligt ställe, förr än ödet upphäfver sin röst och manar en att bryta upp och fortsätta resan, emedan hvilotiden är tilländalupen.»

»Måste jag då således bort, sir?» frågade jag. »Måste jag lemna Thornfield?»