Sida:Jane Eyre (sv).djvu/322

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
48
jane eyre.

Er — ni besynnerliga — nästan öfvernaturliga varelse! — er älskar jag, så högt, som en menniska någonsin är i stånd att älska. Er — fastän fattig och af ringa härkomst, liten och oansenlig — er besvär jag att taga mig till er man.»

»Hvem? — Mig?» utbrast jag, börjande att till följd af hans allvarliga utseende — men ännu mer i anledning af hans ohöflighet — att blifva öfvertygad om hans uppriktighet; »mig, som i hela verlden inte har någon annan vän än er — i fall ni verkligen är min vän; mig, som inte eger en skilling, utöfver hvad jag fått af er?»

»Ja, just dig, Jane. Du måste bli min — helt och hållet min. Vill du det? Säg ja, men säg det fort.»

»Mr Rochester, låt mig se er i ögonen; vänd ert ansigte så att månskenet faller derpå!»

»Hvarföre det?»

»Jo, derföre att jag vill läsa i ert ansigte.»

»Må ske då; men du torde knappast finna det mera läsligt än ett stycke hopkrumpet, utnött pergament. Läs på; men skynda dig, ty jag lider.»

Hans anlete visade spår af en våldsam sinnesrörelse; ansigtsmusklerna arbetade häftigt och en sällsam eld strålade i hans ögon.

»O, Jane! du pinar mig!» utbrast han. »Du plågar mig med denna forskande och dock så öppna och tillitsfulla blick.»

»Hur kan jag väl göra det? Om ni talat sant, och ert anbud är allvarligt och inte blott ett skämt, så kan jag inte hysa några andra känslor för er än tacksamhet och hängifvenhet — och de kunna inte plåga.»

»Tacksamhet!» utropade han, och tillade derefter med vild häftighet: »Jane, säg fort ja. Säg: Edvard — nämn mig med mitt förnamn — Edvard, jag vill gifta mig med er.»

»Är det ert allvar? — Älskar ni mig verkligen? — Är det er uppriktiga önskan, att taga mig till er hustru?»

»Ja, ja, och om en ed behöfves, för att öfvertyga er, så svär jag derpå.»

»Om så är, vill jag gerna gifta mig med er.»

»Edvard — min lilla hustru!»

»Älskade Edvard!»