Sida:Jane Eyre (sv).djvu/323

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49
jane eyre.

»Kom till mig — kom i min famn nu», sade han och tillade hviskande i sin djupaste och själfullaste ton och med sin kind tryckt mot min: »gör mig lycklig — jag vill offra mitt lif för att göra dig lycklig. — Må Gud förlåta mig!» tillade han, »och må ingen menniska ställa sig mellan mig och henne. Jag har henne och jag skall veta att hålla henne fast.»

»Hvem skulle väl ställa sig emellan oss båda? Jag har inga slägtingar, som kunde ha några invändningar att göra.»

»Ja — det är också det bästa», sade han.

Hade jag älskat honom mindre, skulle jag måhända tyckt, att det låg något vildt i den glädje, som gaf sig till känna i hans blick och i tonen af hans röst; men under det jag nu satt bredvid honom, befriad från den förlamande ångest, som tanken på skilsmessan hade uppväckt — med den paradisiska utsigten af en nära förening för ögonen — tänkte jag endast på den sällhet, som i så rikt mått blifvit mig beskärd. Den ena gången efter den andra frågade han: »är du lycklig, Jane?» och jag upprepade ständigt: »ja!» hvarefter han halfhögt sade: »då är allt försonadt — då är allt försonadt! Har jag inte funnit henne ensam i verlden, öfvergifven och utan glädje? Vill jag inte vaka öfver henne, älska och trösta henne? Fins det ingen kärlek i mitt hjerta, ingen fasthet i mina föresatser? Ja, det skall bereda mig tillgift för mina synder, då jag står inför Guds domstol. Jag vet att min skapare gillar mitt handlingssätt. Hvad verldens dom beträffar — så tvår jag mina händer. Hvad menniskors omdöme angår — så trotsar jag det.»

Men hvart hade emellertid den vackra qvällen tagit vägen? Månen hade ännu icke gått ned, och likväl var mörkret så djupt, att jag knappast kunde se min älskade husbondes ansigte, så nära jag än var honom. Och hvad felades kastanieträdet? Det skälfde, knakade och gnisslade, under det att en stormvind tjöt i lagerträdsallén och for susande öfver våra hufvuden.

»Vi måste gå in», sade mr Rochester, »vädret har slagit om. Jag skulle eljest kunnat sitta här med dig ända till morgonen, Jane.»

»Och jag äfven med dig», tänkte jag för mig sjelf och jag hade måhända äfven sagt det, om icke i det samma en

Jane Eyre. II.4