Sida:Jane Eyre (sv).djvu/325

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
51
jane eyre.

alltsammans var en dröm. Jag kunde icke känna mig öfvertygad att det var en verklighet, förr än jag ånyo sett mr Rochester och ännu en gång hört honom försäkra mig om sin kärlek och upprepa sina löften.

Under det jag ordnade mitt hår, såg jag mitt ansigte i spegeln och fann att det icke längre var fult: hoppet förskönade dess drag, glädjen gaf det färg, och mina ögon sågo ut som om de hade skådat nöjets och njutningens källa och lånat sin glans af dess klara, genomskinliga våg. Förut hade jag ofta icke velat se på min husbonde, af fruktan att min anblick kunde förefalla honom obehaglig; men nu var jag säker på att jag kunde fästa mina ögon på honom, utan att behöfva tro, att hans kärlek till mig derföre skulle kallna. Jag tog ur min byrålåda fram en enkel, men ljus och lätt sommarklädning; då jag hade satt den på mig, tyckte jag att jag aldrig sett så bra ut i någon annan drägt; och så var det ock, ty jag hade aldrig burit någon i en så glädjefull sinnesstämning.

Det förundrade mig icke det ringaste öfver att, då jag kom ner i korridoren, se att en herrlig juni-morgon följt på den stormiga natten, och att genom den öppna glasdörren känna en frisk, blomsterdoftande luft strömma mig till möte. Naturen kunde ju icke annat än vara glad och leende, då jag var så lycklig. En tiggerska och hennes lilla gosse — bleka och trasiga båda — kommo uppför allén, och jag sprang emot dem och gaf dem alla penningar jag hade i min börs — omkring tre eller fyra shillings: förtjenta af gåfvan eller icke, ville jag dock att de skulle dela min glädje. Kajorna kraxade muntert och små glada sångare slogo i träden sina muntra drillar; men i hela naturen ljödo inga sådana glädjetoner, som de hvilka jublade i mitt eget klappande hjerta.

Mrs Fairfax tittade ut genom fönstret med ett sorgset och allvarligt utseende och sade: »Miss Eyre, behagar ni inte komma och äta frukost?» Under måltiden var hon mycket tyst och iakttog en afmätt och stel hållning; så påkostande detta än var för mig, kunde jag dock icke upplysa henne om rätta förhållandet. Det tillhörde min husbonde att afgifva en förklaring, och till dess han fann för godt att så göra, måste hon vänta. Jag åt obetydligt och