skyndade sedan uppför trapporna. I läsrummet mötte jag Adèle.
»Hvart ämnar du dig? Vi ha ju nu lektionstimme.»
»Mr Rochester har skickat bort mig till barnkammarn.»
»Hvar är han?»
»Der inne», svarade hon, pekande på det rum, hvarifrån hon kommit. Jag gick in, och der stod han.
»Kom och helsa mig god morgon», sade han. Jag sprang glad fram till honom; det var nu mera icke endast ett likgiltigt ord eller blott en handtryckning, som väntade mig, utan en omfamning och en kyss. Det föreföll mig så naturligt, så alldeles som det borde vara, att han skulle älska mig så innerligt, smeka mig så ömt.
»Du ser blomstrande, glad och söt ut i dag, Jane», sade han; »ja, verkligen söt! Är väl detta min lilla bleka elfva? Är det väl mitt lilla senaps-korn? Denna lilla flicka med det strålande ansigtet, med groparna i kinden, med det silkeslena, glänsande bruna håret och de själfulla bruna ögonen?» (Mina ögon voro gröna, kära läsare, men du bör ursäkta misstaget; i hans tycke hade de sannolikt antagit en helt och hållet ny färg.)
»Det är Jane, sir.»
»Som snart skall bli Jane Rochester», tillade han. »Om fyra veckor härefter, inte en dag längre; hör du, hvad jag säger.»
Jag hörde, men kunde dock icke rätt fatta det: jag blef alldeles hufvudyr deraf. Jag uppskakades vid dessa hans ord af en känsla, mera döfvande än glädjen eljest plägar vara; den var smärtsam och tryckande och närmade sig nästan till fruktan.
»Du rodnade nyss, och nu bleknar du, Jane; hvad skall det betyda?»
»Jo, det kom sig deraf att ni gaf mig ett nytt namn — Jane Rochester; det låter så besynnerligt.»
»Ja, mrs Rochester», sade han; »unga mrs Rochester — Fairfax Rochesters unga brud.»
»Det är omöjligt: det låter för mycket osannolikt. Det är ingen menniska gifvet att njuta en beständig sällhet i denna verlden. Jag vet inte hvarföre jag skulle vara född till en bättre lott än alla de öfriga af mitt kön. Jag kan
