Sida:Jane Eyre (sv).djvu/333

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
59
jane eyre.

Jag vände om hufvudet och tryckte mina läppar på hans hand, som låg på min skuldra. Jag älskade honom innerligt — mycket mer än jag vågade tillstå — vida mer, än som med ord kunde uttryckas.

»Bed mig om något mer», sade han, efter ett ögonblicks uppehåll; »det är mig ett så stort nöje att bli ombedd om något och att kunna bifalla det.»

Jag hade åter en anhållan i beredskap.

»Meddela mrs Fairfax edra afsigter, sir. Hon såg mig tillsamman med er i går afton i korridoren, och detta föreföll henne mycket stötande. Förklara för henne hur saken förhåller sig, innan jag återser henne. Det gör mig ondt, att bli misskänd af ett så aktningsvärdt fruntimmer.»

»Gå upp på ditt rum och tag på dig en hatt», svarade han. »Jag vill att du skall följa med mig till Millcote denna morgon, och under det du gör dig i ordning till utfärden, skall jag laga att den gamla frun får ljus i saken. Trodde hon kanske, att du afsagt dig verlden för kärleken, och att du ansåg dig ha vunnit på bytet?»

»Jag tror, att hon tänkte att jag glömt både min ställning och er, sir.»

»Ställning! ställning! din ställning är i mitt hjerta, och på deras nacke, som våga förolämpa dig! — Men gå nu.»

Jag var snart färdigklädd, och så snart jag hörde mr Rochester lemna mrs Fairfax’s rum, skyndade jag mig ned till henne. Den gamla frun hade, såsom hon hvarje morgon plägade, hållit på att läsa sitt kapitel i den heliga skrift. Hennes bibel låg uppslagen framför henne, och ofvanpå den hennes glasögon. Hennes läsning hade blifvit afbruten genom mr Rochesters förklaring, och nu tycktes hon helt och hållet ha glömt bort den: hennes ögon, som voro fästa på den hvita väggen midt emot, uttryckte förvåningen hos en lugn och stilla själ, som blifvit upprörd af en oförväntad underrättelse. Då hon varseblef mig, reste hon sig upp, bjöd till att le och försökte framstamma en lyckönskning; men leendet bortdog, och meningen kom aldrig till något slut. Hon satte derefter på sig sina glasögon, slog igen bibeln och sköt stolen tillbaka från bordet.

»Jag är så förvånad», började hon, »att jag knappast vet hvad jag skall säga er, miss Eyre. Jag måtte väl inte ha drömt heller? Ibland sofver jag med halföppna ögon,