Sida:Jane Eyre (sv).djvu/332

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58
jane eyre.

uppror mot ödet och uttalade dina anspråk på jemlikhet oss emellan. I förbigående sagdt, Jane, så var det du som friade till mig.»

»Ja visst, det förstås! Men låt oss komma till saken! Hur var det med miss Ingram?»

»Jo, jag låtsade göra min kur för miss Ingram, emedan jag ville att du skulle bli lika ursinnigt kär i mig, som jag var i dig; och jag visste, att svartsjukan skulle bli den bästa bundsförvandt jag kunde tillkalla, för att främja mitt ändamål.»

»Förträffligt! Hvad ni nu förekommer mig liten — inte en hårsmån större än ändan af mitt lillfinger. Det är verkligen både synd och skam att handla på det sättet. Fäste ni då inte det ringaste afseende på miss Ingrams känslor?»

»Hennes känslor äro koncentrerade till en enda — högmodet, och detta behöfver alltför väl qväsas. Var du svartsjuk, Jane?»

»Hvartill skall den frågan tjena, mr Rochester? Jag vet alls inte hvad det kan intressera er att veta det. Svara mig ännu en gång uppriktigt; är ni säker på att miss Ingram inte skall lida af ert opassande gyckel, att hon inte anser sig öfvergifven och bedragen?»

»Omöjligt; jag har ju sagt dig, Jane, att det tvärtom var hon som försmådde mig. Hon hade fått höra att min förmögenhet inte var så stor som hon föreställt sig och genast var hennes låga afkyld, eller, rättare sagdt, utsläckt.»

»Ni har ett besynnerligt lynne och en viss fallenhet för ränker, mr Rochester; jag fruktar att edra grundsatser äro nog mycket excentriska.»

»Mina grundsatser ha aldrig blifvit upptuktade, Jane; det kan väl hända att de, af brist på omvårdnad, blifvit litet skefva.»

»Jag frågar er än en gång, på fullt allvar: kan jag lugnt njuta den stora lycka, som blifvit mig beskärd, utan att behöfva frukta, att en annan i detta ögonblick lider det bittra qval, jag sjelf känt för inte så längesedan?»

»Det kan du, min egen goda lilla flicka: det fins ingen varelse på hela jorden, som hyser en så ren, oskrymtad kärlek till mig, som du — ty jag kan inte låta bli att hysa den saliggörande tron, att du älskar mig, Jane.»