»Det gör mig ondt att bedröfva er», fortfor hon; »men som ni är så ung, och känner så litet till karlarne, skulle jag gerna vilja varna er att vara på er vakt. Ett gammalt ordspråk säger, ’det är inte allt guld, som glimmar’, och i detta fall fruktar jag, att utgången torde blifva helt olika mot hvad både ni och jag väntar.»
»Hvarför det? — är jag då ett vidunder?» sade jag: »är det omöjligt, att mr Rochester skulle ha fattat en uppriktig böjelse för mig?»
»Nej; ni är visserligen mycket hygglig, och ert utseende har på senare tider icke obetydligt förändrats till er fördel, och jag tror nog, att mr Rochester håller af er. Jag har redan länge märkt, att ni står högt i gunsten hos honom. Ibland kände jag mig litet orolig på edra vägnar, i anledning af det afgjorda företräde han visade er, och jag skulle gerna velat varna er; men det föreföll mig obehagligt, att uttala den minsta misstanke om möjligheten af onda afsigter. Jag visste att en sådan hänsyftning skulle såra, möjligen till och med förolämpa er; och ni har alltid visat så mycken takt, varit så utmärkt blygsam och förståndig, att jag tyckte, att ni mycket väl kunde beskydda er sjelf. Ni kan aldrig tro, hvad jag led i går afton, då jag sökte er öfverallt, och ingenstädes kunde finna er och inte herrn heller, och då jag slutligen klockan tolf såg er komma in med honom.»
»Ja, men låt oss inte mera tala om den saken», afbröt jag henne, otålig; »ni vet ju nu att allt var som det borde vara.»
»Nå, jag vill väl hoppas att allt skall ta ett godt slut», sade hon; »men tro mig, ni kan inte vara för mycket försigtig. Försök att hålla mr Rochester på afstånd: misstro er sjelf lika mycket som honom. Män af hans stånd bruka inte gifta sig med sina guvernanter.»
Jag började nu blifva riktigt ond, men till all lycka kom Adèle i detsamma inspringande.
»Låt mig få följa med — låt mig också få följa med till Millcote!» ropade hon. »Mr Rochester vill inte tillåta det, fast det är så godt om rum i den nya vagnen. Bed honom, att jag får följa med, mademoiselle.»
»Det skall jag göra Adèle», svarade jag, och skyndade ut med henne, glad att slippa höra den gamla fruns
