Sida:Jane Eyre (sv).djvu/336

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
62
jane eyre.

varningar och dystra spådomar. Vagnen körde just i detsamma fram, och utanför bygningen gick min kära husbonde af och an, följd i hälarna af Pilot.

»Adèle får ju följa med oss, eller huru, sir.»

»Jag har redan sagt nej: jag vet inte hvad ungen skall med att göra! — Jag vill vara ensam med er, Jane.»

»Åh, låt henne följa med, mr Rochester; jag skulle så gerna vilja det.»

»Nej, det blir inte något utaf; jag vill inte underkasta mig något obehag för hennes skull.»

Det låg någonting bestämdt och befallande i både blick och röst.

Mrs Fairfax’s varningar och tvifvelsmål lågo ännu öfver mig som en kall dimma och verkade nedtryckande på mitt lynne, och det förekom mig som om mina nyss så glada förhoppningar förlorat fotfäste och börjat att blekna. Jag kom knappast längre ihåg, att jag egde någon makt öfver honom. Jag ämnade just mekaniskt åtlyda honom, utan någon vidare invändning, men i detsamma han lyfte in mig i vagnen, kom han händelsevis att kasta en blick på mitt ansigte.

»Hvad står på?» frågade han, »allt solsken är ju borta. Önskar ni verkligen att barnet skall följa med, Jane? Skulle ni bli ledsen, om hon finge stanna hemma?»

»Ja, nog såg jag helst, om hon finge följa med, sir.»

»Skynda dig då, tag hatten på dig och var tillbaka som en blixt!» ropade han till Adèle.

Hon satte af med full fart.

»När allt kommer omkring», sade han, »så har det föga att betyda, om jag för en enda morgon blir störd, då jag innan kort kommer att uteslutande vara i besittning af dig, Jane, dina tankar, ditt umgänge och sällskap — och det för hela lifvet.»

Då Adèle kommit in i vagnen, började hon, för att uttrycka sin tacksamhet öfver min bemedling, att kyssa mig: följden blef den, att hon genast undanstufvades i ett hörn af vagnen bredvid mr Rochester. Derifrån tittade hon sedan oupphörligt fram till det ställe, der jag satt: att ha en så sträf granne bredvid sig tycktes ej falla henne i smaken; han var vid ett alltför retligt lynne, att hon skulle vågat