tillhviska honom sina anmärkningar eller göra honom några frågor.
»Låt henne sitta bredvid mig», bad jag; »hon bara besvärar er, sir; det är godt om rum på den här sidan.»
Han tog i henne och räckte henne fram till mig, som om hon varit en knähund.
»Jag kommer ändå att skicka henne i pension», sade han; men denna gång smålog han.
Adèle hörde det och frågade, om hon skulle till pensionen »sans mademoiselle?»
»Ja, otvifvelaktigt sans mademoiselle: ty jag ämnar taga mademoiselle med mig upp till månen, och der skall jag uppsöka någon håla i en af de hvita dalarna bland de eldsprutande bergen, och i den skall mademoiselle bo med mig, och med ingen annan än mig.»
»Men der fins ju ingenting att äta, och då kommer hon att svälta ihjäl.»
»Jag skall samla manna åt henne morgon och afton; slätterna och bergssluttningarna i månen äro alldeles öfversållade med manna, Adèle.»
»Men om hon vill värma sig? hur ska hon kunna få sig en brasa?»
»Bergen i månen äro eldsprutande: när hon fryser, skall jag bära upp henne till en af bergstopparna, och lägga ner henne vid kanten af en krater.»
»Oh, qu’elle y sera mal — peu comfortable! (Åh, hvad hon der kommer att fara illa — och ha obeqvämt och otrefligt). Och hennes kläder sedan; när de bli utnötta, hvar ska hon kunna få andra?»
Mr Rochester låtsade som om han vore förlägen om ett svar.
»Hm», sade han, »hvad skulle du göra Adèle? tänk rätt efter, så kanske du hittar på någon utväg. Hur tror du ett hvitt eller rödt moln skulle taga sig ut som klädning? Af en regnbåge skulle man kanske kunna klippa till åt sig ett rätt vackert skärp.»
»Hon har det mycket bättre, som hon nu har det», genmälde Adèle och tillade, sedan hon besinnat sig ett ögonblick: »Dessutom skulle hon snart tröttna på att lefva ensam med er i månen. Om jag vore i mademoiselles ställe, skulle jag aldrig samtycka att följa med dit.»
