Sida:Jane Eyre (sv).djvu/339

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
65
jane eyre.

dessa ord framräckte hon åt mig en vacker guldring. ’Tag den’, fortfor hon, ’och sätt den på fjerde fingret af min venstra hand, och jag tillhör dig och du mig, och vi skola lemna jorden och der uppe ha vårt eget himmelrike.’ Hon nickade åter åt månen. Ringen, Adèle, ligger i min ficka, förvandlad till ett guldmynt; men jag ämnar snart åter förvandla detta till en ring.»

»Men hvad har mademoiselle att göra med allt der? Hvad bryr jag mig om féen: det var ju mademoiselle ni ämnade taga med er upp till månen?»

»Mademoiselle är en fée,» hviskade han henne hemlighetsfullt i örat.

Jag bad henne emellertid att ej bry sig om hans gyckel, och hon å sin sida ådagalade, som en äkta dotter af Frankrike, sin medfödda böjelse att tvifla på allt; kallade mr Rochester »un vrai menteur» (en riktig storljugare) och försäkrade honom, att hon icke satte den minsta tro till hans »contes de fêes», och att »du reste, il n’y avait pas de fées, et quand même il y en avait», (att det för öfrigt ej fanns några féer, och att, äfven om sådana funnos) hon vore säker på att de hvarken visade sig för honom eller gåfvo honom några ringar eller erbjödo sig att lefva tillsammans med honom i månen.

Den timme vi tillbragte i Millcote var ganska obehaglig för mig. Mr Rochester tvang mig att följa med honom till en sidenkramhandel och befalde mig der utvälja ett halft dussin tyger åt mig. Denna förrättning föreföll mig högst plågsam; jag anhöll om att få uppskjuta det till en annan gång; omöjligt — nu skulle det ske. Med enträgna, halfhögt uttalade böner förmådde jag honom dock att inskränka antalet till två; men dessa, förklarade han, måste han nödvändigt välja sjelf. Med ängslan följde jag hans blickar, under det att de snabbt mönstrade de praktfulla tygerna, af hvilka han slutligen stannade med sitt val på tvenne: det ena ett lysande amethistblått, och det andra ett rosenfärgadt sidentyg. I en ny rad af hviskningar sade jag honom, att han lika gerna kunde köpa mig en klädning af guld och en hatt af silfver: jag skulle ändå bestämdt aldrig våga begagna hvad han utvalt åt mig. Med utomordentlig svårighet (ty han var envis som en sten) förmådde jag honom slutligen att låta mig få taga i

Jane Eyre. II.5