Sida:Jane Eyre (sv).djvu/340

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
66
jane eyre.

utbyte ett stycke anspråkslös svart, och ett annat af en perlgrå färg.

»Må gå för denna gång,» sade han, »men det ska inte dröja länge, förrän jag ska göra dig så vacker och lysande som en blomsterparterr.»

Jag kände mig helt glad, då jag slutligen lyckligt och väl kommit ut, först ur sidenkramhandeln, och sedan ur en juvelerarbod: ju mer han köpte, desto mer steg mig blodet uppåt hufvudet, både af ledsnad och blygsel. Då vi stigit in i vagnen, och jag satt der trött och feberhet, erinrade jag mig något, som under det vexlande intrycket af de sorgliga och glada tilldragelser jag senast på så kort tid upplefvat helt och hållet försvunnit ur mitt minne — min farbror John Eyres bref till mr Reed och hans afsigt att upptaga mig som sitt eget barn och göra mig till sin arfving. »Det skulle verkligen vara en tillfredsställelse för mig», tänkte jag, »att ha en, om och aldrig så liten, förmögenhet: det är mig alldeles odrägligt att bli uppklädd som en docka af mr Rochester, eller att sitta som en annan Danae midt uti ett guldregn. Jag skall skrifva till Madeira så fort jag kommer hem och underrätta min farbror om att jag ämnar gifta mig, och med hvem; om jag bara hade någon utsigt att en dag kunna skänka mr Rochester en tillökning i förmögenhet, så skulle jag med större tålamod kunna åse de utgifter, han nu gör sig för mig.» Jag blef litet lättare om hjertat vid denna tanke (hvilken jag äfven samma dag satte i verket) och vågade åter se upp i min älskade husbondes öga, som med orubblig envishet sökte mitt, ehuru jag ständigt bortvände min blick och mitt ansigte. Han log, och jag tyckte att hans leende var sådant som jag förestälde mig att en sultan i ett ömt ögonblick skulle skänka sin favoritslafvinna, som han smyckat med guld och juveler; jag kramade häftigt hans hand, som oupphörligt sökte min, och stötte den sedan ifrån mig, röd af den häftiga tryckningen.

»Jag får be er vara så god och inte se på mig på det der sättet,» sade jag; »i annat fall kommer jag aldrig att nyttja några andra kläder än dem jag hade med mig från Lowood. Jag låter viga mig i den här gridelina ginghamklädningen — och ni får låta göra er en nattrock af det perlgrå sidentyget, och västar i parti af det svarta.»