Sida:Jane Eyre (sv).djvu/344

70

jane eyre.

Än den, som i mitt hjerta brann
I varma blodets våg.

Att möta henne var min fröjd;
Och bjöd hon mig farväl,
Och blef hon af en slump fördröjd,
Af ångst betogs min själ.

En enda dröm jag drömde då,
Jag lefde blott i den:
Att som jag älskade, också
Bli älskad af min vän.

Men mellan oss, djupt som en graf,
Ett svalg, omätligt, låg,
Så farligt som det salta haf,
När storm rör upp dess våg.

Så hotfullt, som, på öde slätt,
På nattlig, dunkel stråt,
En röfvarborg; ty Makt och Rätt
Och Hat oss skilde åt.

Men jag, jag gick mitt mål emot,
Trots dystra förebud,
Trots tusen dolda farors hot
Och hemska varningsljud.

Ty himlen rosig blef och ren,
Då hennes sköna bild,
Som väfd af luft och solens sken,
Emot mig log så mild.

Nu strålar genom dunkel sky
Min stjerna på mig ner;
Nu måste alla sorger fly;
Jag fruktar intet mer.

Nu står jag lugn, om ock hvad jag
Har manat ut till fejd
Sig reser upp mot mig en dag
Med grymhet utan hejd.

Om Hat alltjemt förföljer mig,
Rätt lyser mig i bann,
Makt för med mig ett evigt krig,
Jag intet frukta kan.

Ty hon mig gifvit har sin hand,
En ed hon gått derpå,
Att äktenskapets helga band
Förena skall oss två.