Hoppa till innehållet

Sida:Jane Eyre (sv).djvu/343

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69
jane eyre.

här kedja» (pekande på sin klockkedja). »Ja, min lilla docka, jag skall gömma dig vid mitt bröst, och derifrån skall du aldrig slippa.»

Med dessa ord lyfte han mig ut ur vagnen, och under det han höll på att lyfta ut Adèle, skyndade jag in i huset och sprang så fort jag kunde uppför trapporna.

På aftonen lät han ganska riktigt kalla mig till sig. Jag hade en sysselsättning i beredskap för honom, ty jag hade föresatt mig att ej tillbringa hela tiden i förtroligt samtal med honom. Jag kom ihåg att han hade en vacker röst, och jag visste att han, som alla goda sångare, gerna lät höra sig. Sjelf kunde jag icke sjunga, och enligt hans kräsliga smak icke en gång traktera pianot; men jag njöt i alla händelser af att höra på, när ett musikstycke utfördes väl. Knappast hade skymningen, denna timme för romantiska älskare, börjat nedfälla sitt blå, stjernbeströdda täckelse framför fönstren, förrän jag steg upp, öppnade pianot och bad honom göra mig det stora nöjet att sjunga en sång för mig. Han svarade, att jag vore en liten nyckfull hexa, och att han helst såge att han finge skjuta upp dermed till en annan gång; men jag försäkrade honom, att intet tillfälle kunde vara lämpligare än det närvarande.

»Tycker ni om min röst?» frågade han.

»Mycket», svarade jag.

Jag var visserligen i allmänhet icke så särdeles böjd för att kittla hans lätt uppvaknande fåfänga; men denna gång gjorde jag det af lätt insedda orsaker och för att uppnå min önskan.

»Då, Jane, måste ni ackompagnera mig.»

»Jag skall försöka.»

Jag försökte också, men han sköt mig genast åt sidan och kallade mig en liten fuskerska. Sedan jag på detta mindre artiga sätt blifvit undanstött — hvilket just var hvad jag åsyftat — intog han min plats och började ackompagnera sig sjelf; ty han spelade och sjöng med lika stor färdighet. Jag drog mig undan till fönstersmygen, och under det jag satt der och såg ut på de lugna träden och den i aftonskymningen insvepta gården, hörde jag honom i en ljuf, smältande mollton sjunga följande lilla visa:

»En kärlek mera ren och sann
Ej någon dödlig såg,