»Morbror Reed är i himlen och kan se allt hvad ni gör och tänker och det kunna också pappa och mamma. De veta nog, huru ni stänger in mig hela dagen igenom och huru ni önskar att jag vore död.»
Mrs Reed hemtade sig snart; hon skakade mig hårdt, gaf mig ett par örfilar och lemnade mig sedan, utan att yttra ett enda ord. Bessie ifylde afbrottet med en predikan, som varade en hel timme och hvari hon bevisade att jag utom allt tvifvel var den mest elaka och förderfvade varelse, som någonsin lefvat under ett tak. Jag trodde henne nästan till hälften, ty jag kände i sjelfva verket endast onda känslor vakna inom mig.
November, december och halfva januari gingo förbi. Jul och nyår firades vid Gateshead med vanlig festlig ståt. Presenter gåfvos och emottogos, middagar och soiréer följde på hvarandra. Från hvarje sådant nöje var jag naturligtvis utesluten. Min andel i den allmänna glädjen var, att hvarje dag hjelpa till vid Elises och Georginas toilett och att se dem gå ned i förmaket, klädda i fina, vackra muslinsklädningar, högröda skärp och med håret konstigt upplagdt, samt att sedermera sitta och lyssna till tonerna ifrån pianot eller harpan dernere, till demostikernas spring till och ifrån, till klingandet af glas och porslin vid förfriskningarnas serverande, och till sorlet och bullret der nere, då dörrarna öppnades och tillslötos. När jag tröttnade vid denna sysselsättning, brukade jag draga mig tillbaka från trappan och gå in i den tysta och ensliga barnkammaren: der fann jag mig, om ock något sorgsen, dock icke olycklig. Sanningen att säga, så hade jag ej heller den ringaste lust att gå ned ibland sällskapet, ty der egnade man mig sällan någon uppmärksamhet, och om Bessie blott hade varit vänlig och sällskaplig, så skulle jag ha ansett det för ett stort nöje att få tillbringa aftnarna i lugn och ro med henne, i stället för att vara med den fruktansvärda mrs Reed, i ett rum fullt af främmande herrar och damer. Men så snart Bessie hade klädt flickorna, plägade hon begifva sig ned i kökets muntra och lifliga regioner och tog då vanligtvis ljuset med sig. Jag satt der då med min docka i knäet, till dess eldbrasan brunnit ned, och såg mig då och då omkring för att vara säker att icke något värre än jag fanns i det dunkla rummet; och sedan bränderna sjunkit
