Sida:Jane Eyre (sv).djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
jane eyre.

tillsammans och medan kolen ännu glimmade, klädde jag hastigt af mig och sökte i min bädd skydd för mörker och köld. Jag tog alltid min docka med mig i bädden: menniskan måste ständigt hafva någonting att älska, och i brist på värdigare föremål för min kärlek, försökte jag att finna ett nöje i att älska och hålla af en docka, ful och eländig som en fogelskrämma. Det förefaller mig nu besynnerligt, då jag erinrar mig med hvilken barnslig värme jag hade fäst mig vid denna leksak, till hälften inbillande mig att den lefde och egde känsla. Jag kunde icke somna förrän jag hade den hos mig, hvilande mot mitt bröst, och när den låg der lugn och varm, var jag jemförelsevis lycklig, emedan jag trodde att den äfven måste vara det.

Långa syntes mig timmarna, under det jag låg och väntade på de främmandes afresa och lyssnade efter ljudet af Bessies steg i trappan. Ibland plägade hon komma upp efter sin fingerborg eller sin sax — ja, någon gång för att gifva mig ett stycke kaka eller någon annan läckerhet, vid hvilka tillfällen hon äfven plägade sätta sig på sängkanten under det jag åt, och när jag slutat, stoppa täcket omkring mig, kyssa mig ett par gånger och säga: »God natt, miss Jane!» När Bessie var så der vänlig emot mig, var hon i mina ögon den bästa, den vackraste och snällaste varelse i hela vida verlden, och jag önskade innerligt, att hon alltid skulle vara lika glad och vänlig och aldrig stöta mig ifrån sig, eller banna och gräla på mig utan skäl, såsom hon understundom plägade göra. Bessie Lee måtte, efter hvad jag tror, ha varit en flicka med god naturlig fattningsgåfva, ty hon var flink och snäll i allt hvad hon företog sig och hade en förvånande skicklighet i att berätta: jag dömmer så åtminstone af det intryck, som hennes sagor gjorde på mig. Hon såg äfven bra ut, om jag ej alldeles missminner mig. Jag erinrar mig henne som en smärt flicka med svart hår, mörka ögon, mycket fina anletsdrag och vacker, genomskinlig hy; men hon var egensinnig och snarsticken och hade mycket obestämda begrepp om rätt och orätt. Likväl föredrog jag henne, sådan hon var, framför alla andra vid Gateshead Hall.

Det var den femtonde januari, omkring klockan nio på morgonen. Bessie hade gått ned till frukosten; mina kusiner hade ännu icke blifvit kallade till modern. Elise