På återvägen ströfvade jag hit och dit genom trädgården och plockade upp de äpplen, som lågo spridda öfverallt kring trädens rötter; derpå skilde jag de mogna från de omogna, tog dem med mig in och lade undan dem i skafferiet. Sedan jag blifvit färdig härmed, gick jag in i biblioteket, för att se efter om det blifvit eldadt; jag visste att mr Rochester äfven om somrarna, isynnerhet en så kulen afton som denna, tyckte om att få sig en treflig brasa. En sådan hade ock blifvit tänd för en stund sedan och var nu i full låga. Jag stälde hans länstol i ett hörn nära intill kaminen, sköt fram ett bord framför denna, släppte ned gardinerna och lät bära in ljusstakarna. Men knappt hade jag slutat dessa anstalter, förrän jag blef mera orolig än någonsin; det blef mig omöjligt att längre sitta stilla eller stanna inom hus. En liten bordstudsare i rummet, der jag var, och det stora vägguret i förstugan slogo på en gång tio.
»Hvad det blir sent!» sade jag för mig sjelf; »jag har lust att springa ner till grindarna; det är månljust emellanåt, och jag kan se en god sträcka framåt vägen. Kanske han redan är i närheten, och om jag möter honom, så besparar jag mig några ögonblick af pinsam ovisshet.»
Vinden for hvinande genom de höga träden vid grindarna; men på vägen, till höger och venster, så långt mitt öga kunde nå, var allt tyst och ödsligt, och ingenting rörde sig der, annat än skuggorna från molnen, då månen en och annan gång tittade fram.
En barnslig tår uppsteg i mitt öga under det jag på detta sätt stod och såg framåt vägen — en tår, framkallad af otålighet och sviken väntan: helt skamlig deröfver, skyndade jag att borttorka den. Ännu stod jag qvar och väntade; af månen syntes ingen skymt, han hade dragit omkring sig ett förhänge af täta moln; det började blifva fullkomligt mörkt, och med stormen följde nu äfven ett häftigt regn.
»Ack, om han ville komma ändå! Ack, om han ville komma ändå!» utropade jag, fattad af dystra aningar. Jag hade trott att han skulle komma hem till thédags, och nu var det mörkt: hvad kunde väl hålla honom borta så länge? Den förlidna nattens tilldragelse stod åter lifligt framför mig. Jag tolkade den som ett förebud till kommande olyckor. Jag fruktade, att mina förhoppningar varit allt för lysande
