Sida:Jane Eyre (sv).djvu/351

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
77
jane eyre.

för att kunna förverkligas, och jag hade på sista tiden njutit så mycken sällhet, att jag förestälde mig, att min lycka uppnått sin höjdpunkt, och att ett omslag nu nödvändigt måste inträffa.

»Jag kan inte återvända hem nu», tänkte jag. »Jag kan inte sitta och värma mig vid brasan, då jag vet att han är ute i ett så ohyggligt väder. Det är bättre att att mina ben bli trötta, än att mitt hjerta svider. Jag har lust att gå ett litet stycke för att möta honom.»

Jag begaf mig af och gick fort, men hann dock icke långt: knappt hade jag tillryggalagt några hundra famnar, förrän jag hörde trafvet af en häst; en ryttare sprängde fram i fullt galopp, åtföljd af en hund. Nu var det slut med alla onda aningar: det var han, på sin häst Mesrour, och hunden var Pilot. Han såg mig, ty på ett ställe, der molnslöjan remnat och det blåa himlahvalfvet framskymtade, framseglade månen, skimrande och klar. Han tog af sig sin hatt och svängde den i luften. Jag sprang emot honom.

»Ser man bara på!» utropade han, under det han sträckte ut handen åt mig och böjde sig ned från sadeln. »Du kan inte lefva utan mig, Jane; det är klart som dagen. Stig upp på spetsen af min stöfvel, räck mig nu båda händerna, och så upp med dig.»

Jag lydde honom: glädjen gjorde mig vig, och med ett språng var jag uppe på hästen. Jag fick mig en varm kyss och bevittnade ett utbrott af förtjusning, med en liten tillblandning af skryt, hvarvid jag försökte hålla så god min som möjligt. Sedan han sansat sig något litet, frågade han: »men hvad är på färde, Jane, efter du kommer mig till mötes så sent på qvällen? Har någonting händt?»

»Nej, ingenting; men jag tänkte att ni aldrig skulle komma. Jag kunde inte stå ut med att vänta på er hemma, isynnerhet då det regnar och stormar som nu.»

»Ja, minsann; du är ju så våt som en hafsnymf; svep omkring dig min kappa: men jag tror du har feber, Jane; både din kind och din hand äro brännheta. Jag frågar ännu en gång, har det händt någonting?»

»Nej, nej: nu är jag hvarken ängslig eller orolig.»

»Du har ändå således varit det?»

»Ja, det kan jag inte neka till, och ni skall nog få