veta allt i sinom tid, sir; men jag fruktar att ni bara skrattar åt mig, när ni får höra det.»
»Så snart morgondagen är väl öfver, skall jag skratta af hjertans lust; men dessförinnan vågar jag inte, ty jag är ännu inte säker på att icke mitt byte undgår mig till slut. Jag menar just dig, Jane, som hela denna månad på en gång varit hal som en ål och full af taggar som en vild törnrosbuske. Jag kunde inte komma åt dig med ett finger, utan att sticka mig, och nu ser det ut som om jag tagit upp ett vilsegånget lam i mina armar: du har vandrat ut ur fållan, för att söka din herde; inte sant, Jane?»
»Jag längtade efter er, sir; men ni bör derföre inte skryta. Vi äro framme nu, var god och släpp ned mig.»
Han lyfte ned mig på stenläggningen. Sedan han öfverlemnat hästen åt John, och vi kommit in i förstugan, bad han mig att fort taga på mig torra kläder och sedan komma ned till honom i biblioteket. Jag var redan på trappan, då han kom efter mig och fasthöll mig, för att aftvinga mig ett löfte att ej dröja länge. Jag höll ord: fem minuter derefter var jag åter nere. Han satt vid sin qvällsvard.
»Tag en stol och gör mig sällskap, Jane. Med Guds hjelp är detta näst sista gången du på länge skall intaga en måltid här på Thornfield Hall.»
Jag satte mig ned bredvid honom, men förklarade, att jag ingenting kunde förtära.
»Är det derföre att du har i sigte en resa? Är det tanken på att fara till London, som förtar din aptit?»
»Ingenting af det som förestår mig, är mig klart i afton, och jag vet icke ens riktigt hvad jag tänker. Det förekommer mig som om i hela lifvet ingenting verkligt funnes.»
»Du undantar väl åtminstone mig, Jane? Jag är väl verklig nog: rör bara vid mig, så känner du nog att jag inte är någon skugga.»
»Ni, sir, är det mest spöklika af alltsammans: ni är ingenting annat än en dröm.»
Han skrattade och sträckte ut sin hand.
»Är detta en dröm?» sade han och höll den tätt under mina ögon. Han hade en fint rundad, muskulös och kraftfull hand och en lång och senfull arm.
