»Detta är något, som minst af allt skulle kunna falla mig in.»
»Hyser du möjligen några farhågor i anledning af den nya verkningskrets, i hvilken du kommer att inträda, den nya lefnadsbana, som öppnar sig för dig?»
»Nej.»
»Nu är du mig en riktig gåta, Jane: din dystra blick och den bestämda, men dock så sorgsna tonen i din röst både förvirrar och plågar mig. Du får lof att ge mig en förklaring.»
»Nå väl, sir, — ni skall då få höra. Ni var ju inte hemma i går natt?»
»Nej; det är nog ganska riktigt. Du nämde för en stund sedan att något händt i min frånvaro: — förmodligen var det väl ingenting af vigt, men nog af, det har oroat dig. Låt mig få höra hvad det är. Mrs Fairfax har väl sagt någonting, kan jag tro? eller också har du kanske hört tjenstfolket hviska något, som sårat din lättretliga sjelfkänsla?»
»Nej, sir, intet af allt detta.»
Klockan slog i detta ögonblick tolf — jag väntade till dess den lilla bordstudsarens fina silfvertoner och det stora väggurets dofva malmklang upphört att genljuda, och fortfor sedan:
»Hela gårdagen var jag mycket sysselsatt och mycket lycklig äfven under mina oupphörliga bestyr; ty jag är alldeles inte, som ni tyckes tro, plågad af någon spökrädsla för den nya verkningskrets, som öppnar sig för mig, med mera dylikt: jag anser tvärtom för någonting ljuft och herrligt att ega förhoppning att få lefva tillsammans med er, sir, emedan jag älskar er. — Nej, smek mig inte nu, utan låt mig ostörd få tala till slut. I går hyste jag full förtröstan till försynen och tyckte att allt förenade sig för att främja vår gemensamma lycka: som ni påminner er, var det en vacker dag — det var så lugnt, himlen var så ren och klar, att jag inte ansåg mig behöfva frukta någon fara eller något obehag för er under er resa. Sedan vi druckit thé, gick jag en liten stund fram och tillbaka på gården och tänkte på er samt såg er i inbillningen så tydligt framför mig, att jag knappast erinrade mig, att ni var frånvarande. Jag tänkte på det lif, som låg framför mig — ert lif, sir,
