— en tillvaro af större omfång och mera stormig och djup än min, så visst som sjön är djupare än den grunda bäcken, som till henne sänder sina vågor. Jag undrade hvarföre moralisterne kalla verlden en öken: för mig blomstrade den som en ros. Ungefär vid solnedgången började det bli kallt, och mörka moln drogo sig öfver himmelen: jag gick in. Sofi bad mig komma upp och se på min bröllopsskrud, som just nyss anländt, och till den hörde — innesluten i en ask — er gåfva, den präktiga slöjan, som ni i ert furstliga slöseri skickat efter från London, förmodligen emedan ni föresatt er att, efter som jag inte ville mottaga juveler, på ett fint sätt narra mig att mottaga något ännu dyrbarare. Jag log, då jag vecklade upp den och tänkte på huru jag skulle lexa upp er för er aristokratiska smak och edra bemödanden att maskera er plebejiska brud i en grefvinnas lysande skrud. Jag tänkte vidare på huru jag skulle bära ner till er min egen enkla slöja af slät tyll och fråga er, om den inte kunde vara god nog för en qvinna, som inte medförde hvarken skönhet, förmögenhet eller höga släktförbindelser. Jag förestälde mig tydligt, hur ni skulle se ut, och tyckte mig höra edra häftiga republikanska svar och huru ni med stolthet skulle neka, att minsta nödvändighet funnes att öka er förmögenhet eller höja er rang, genom att gifta er med en full kassakista eller en greflig krona.»
»Så väl du läser i mitt hjerta, du lilla hexa!» inföll mr Rochester; »men hvad fann du i slöjan utom broderiet? Fann du väl gift eller dolk deri, efter du ser så bedröfvad och dyster ut?»
»Nej; utom det fina och kostbara arbetet fann jag ingenting annat deri än Fairfax Rochesters högmod, och det skrämde mig inte, ty jag är redan van vid anblicken af denna demon. Men då det blef mörkt, började vinden småningom att tilltaga: det blåste i går afton, inte som det blåser nu — våldsamt och tjutande — utan med dofva, jämrande klagotoner, riktigt hemskt och spöklikt. Jag önskade att ni hade varit hemma. Jag gick in i det här rummet, och anblicken af den tomma stolen och den oeldade kaminen förstämde mig. Jag gick slutligen till sängs, men kunde på länge inte somna — en känsla af namnlös oro höll mig vaken. Den allt mera tilltagande stormen
