Sida:Jane Eyre (sv).djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85
jane eyre.

den länge, kastade den sedan öfver sitt hufvud och vände sig mot spegeln. I detta ögonblick såg jag hela hennes ansigte fullkomligt tydligt i det mörka, aflånga glaset.»

»Och hur såg det ut?»

»Förfärligt och spöklikt. Jag har aldrig förr sett ett sådant ansigte. Det var ett jordfärgadt och gräsligt vanstäldt, vildt ansigte! Jag önskar att jag kunde glömma de blodsprängda, vildt rullande ögonen och de svartblå, uppsvälda anletsdragen.»

»Spöken äro vanligtvis hvita, Jane.»

»Men detta var till hälften svart, till hälften blodrödt: läpparna voro tjocka och svällande; pannan var fårad, och de svarta ögonbrynen hvälfde sig i höga bågar öfver de blodsprängda ögonen. Skall jag säga er, hvad det påminde mig om?»

»Låt höra.»

»Om de tyska folksagornas ohyggliga spöke — vampyren.»

»Hu! — men, hvad gjorde det sedan?»

»Det tog bort slöjan från sitt ohyggliga hufvud, slet den midt itu, kastade styckena på golfvet och trampade på dem.»

»Nå, än sedan?»

»Sedan drog spöket undan fönstergardinen och tittade ut: kanske märkte det att morgonen grydde, ty det tog ljuset och drog sig mot dörren. Då det kommit fram till min säng, stannade det, stirrade på mig med glödande ögon, höll ljuset till mitt ansigte och blåste sedan ut det under mina ögon. Jag såg hur hennes vilda ansigte flammade öfver mitt, och förlorade ögonblickligen medvetandet; för andra gången i mitt lif — det hade aldrigt händt mig mer än en gång förut — blef jag sanslös af förskräckelse.»

»Hvem var hos dig, då du åter kom till sans?»

»Ingen utom stora ljusa dagen. Jag steg upp, tvättade ansigte och hufvud och drack ett stort glas vatten. Jag kände mig något matt, men icke illamående, och föresatte mig att åt er ensam meddela min syn. Hvem tror ni väl att denna qvinna var?»

»Helt simpelt och enkelt ett hjernspöke, ett foster af din öfverspända inbillning. Jag måste vara rädd om dig,