för hvarje ögonblick blef allt mindre. Det blåste så häftigt, att jag inte kunde stå längre. Jag satte mig ned på den smala kanten: i detsamma vek ni just om ett hörn af vägen; jag vände mig om, för att för sista gången kasta en blick på er; muren började ramla; i ångsten släppte jag barnet ur mitt knä, förlorade jemnvigten, föll — och vaknade.»
»Är detta allt, Jane?»
»Detta är endast företalet; den egentliga berättelsen börjar först nu. Då jag vaknade, slog mig ett bländande klart sken i ögonen: ’Dagsljuset!’ tänkte jag; men jag misstog mig: det var endast skenet från ett ljus. Jag trodde att det var Sofi, som kommit in. Det stod ett ljus på toilettbordet, och dörrn till klädskåpet, der jag, innan jag lade mig, hade hängt min brudklädning och slöjan, stod öppen. ’Sofi’, ropade jag, ’hvad gör du der?’ Ingen svarade, men en gestalt framträdde ur garderoben, tog ljuset, höll upp det högt och betraktade kläderna på klädhängaren! ’Sofi!’ ropade jag åter, men fick äfven denna gång intet svar. Jag hade rest mig upp i sängen och stack fram hufvudet för att se hvem det var: först blef jag förvånad och orolig, och sedan började blodet att stelna i mina ådror. Mr Rochester, det var hvarken Sofi eller Lea eller mrs Fairfax; och inte heller — nej, jag var fullkomligt säker derpå då, och är det ännu — det var inte heller den der besynnerliga qvinnan Grace Poole.»
»Men någon af dem måste det dock ha varit», inföll mr Rochester.
»Nej, det kan jag dyrt försäkra att det inte var. Den gestalt, som nu stod framför mig, hade jag aldrig sett inom Thornfields murar; både till växt och anletsdrag var den mig fullkomligt obekant.»
»Beskrif den, Jane.»
»Den såg ut som en stor, grof qvinna, med tjockt, svart, utslaget hår. Jag vet verkligen inte riktigt hur hon var klädd; hon hade på sig någon hvit, oveckad drägt; men om det var en kjortel, ett lakan, eller en svepning, det kan jag omöjligt säga.»
»Såg ni hennes ansigte?»
»Inte i början. Men efter en stund tog hon ned min slöja från dess plats, höll upp den framför sig och såg på
