Sida:Jane Eyre (sv).djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87
jane eyre.

behandlade hon mig? hur behandlade hon Mason? I ett tillstånd midt emellan sömn och vaka såg du hennes inträde och hvad hon sedan företog sig; men feberspänd och uppskakad som du var, förekom dig hennes utseende spöklikt och hemskt, hvilket det likväl inte är: det långa utslagna håret, det svartblå, uppsvälda ansigtet, hennes ovanliga längd, allt detta var ingenting annat än tomma skräckbilder af din upprörda inbillning. Jag kan väl förstå, att du skulle vilja veta, hvarföre jag låter en sådan qvinna vistas i mitt hus; när vi ha varit gifta ett år, skall jag berätta det för dig, men inte förr. Är du tillfredsstäld nu, Jane? Antager du min förklaring af gåtan?»

Jag tänkte efter, och den tycktes mig i sjelfva verket vara den enda möjliga. Tillfredsstäld var jag likväl icke; men för att göra honom till viljes, låtsade jag som om jag varit det, och då jag åtminstone kände mig lättare om hjertat, svarade jag honom med ett förnöjdt småleende. Som klockan emellertid längesedan slagit ett, beslöt jag att lemna honom.

»Ligger inte Sofi i barnkammarn hos Adèle?» frågade han.

»Jo, det gör hon.»

»I Adèles lilla säng finnes nog rum för dig också. Du måste dela den med henne i natt, Jane: det är helt naturligt, att den tilldragelse du berättat starkt angripit dina nerver, och jag skulle helst se att du inte låge ensam. Lofva mig, att du går och lägger dig i barnkammaren.»

»Med största nöje!»

»Och läs väl till dörren innanför. Väck Sofi, när du kommer upp, under förevändning att du vill be henne väcka dig i god tid i morgon; ty du måste vara klädd och färdig med frukosten före klockan åtta. Och nu inga dystra tankar mer, Jane; slå sorgerna ur hågen. Hör du hur vinden har nedstämt sin höga ton till en ljuf och sakta hviskning? Äfven regnet har upphört att slå mot fönsterrutorna: se hit (han lyfte upp gardinen), en sådan herrlig natt!»

Så var det verkligen. Himlahvalfvet var nästan alldeles klart och molnfritt; vinden hade slagit om till vestlig och dref molnen framför sig i långa silfverhvita massor. Månen sken vänligt och blidt.