»Nå», sade mr Rochester och såg mig forskande i ögat, »hur står det till med min Jane, nu?»
»Natten är lugn, sir, och jag är så med.»
»Och du skall inte drömma om skilsmessa och sorg i natt, utan om lycklig kärlek och en snar förening.»
Denna förutsägelse uppfyldes blott till hälften: jag drömde visserligen icke om sorg, men icke heller om glädje; ty jag sof icke en blund på hela natten. Jag höll den lilla Adèle i mina armar, betraktade barndomens lugna, fridfulla och oskuldsfulla sömn — och afbidade på detta sätt den gryende dagen; alla mina lifsandar voro i rörelse, och då solen steg upp, gjorde jag så med. Jag kan ännu erinra mig, huru Adèle i sömnen höll sig fast vid mig, då jag skulle stiga upp; huru jag lösgjorde hennes små armar från min hals; huru jag, gripen af en djup rörelse, böjde mig ned öfver henne och gret samt slutligen lemnade henne, af fruktan att mina snyftningar skulle kunna väcka henne ur hennes ljufva sömn. Hon förekom mig som en bild af mitt eget förflutna lif, och han, hvilken jag nu beredde mig att möta, som en på en gång fruktad och älskad skuggbild af en oviss och dunkel framtid.
SJETTE KAPITLET.
Sofi kom in till mig klockan sju för att kläda mig.
Hon var emellertid temligen långsam i förrättandet af denna
sysselsättning: så långsam, att mr Rochester, som
förmodligen blifvit otålig öfver mitt dröjsmål, skickade upp och
frågade, om jag icke snart vore färdig. Sofi höll i detta
ögonblick på att med en brosch fästa brudslöjan (som nu
icke var någon annan än den simpla, af slät tyll) i mina
lockar, och jag bad henne nu skynda sig så fort som
möjligt.
»Vänta litet!» ropade hon på franska, då jag redan kommit till dörren. »Betrakta er först sjelf i spegeln: ni har ju ännu inte sett huru ni ser ut.»
Jag vände mig om och såg en person, så grann och utstyrd och så olik min vanliga tarfliga varelse, att den
