Sida:Jane Eyre (sv).djvu/365

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
91
jane eyre.

knäböjande engel vaktade öfverlefvorna af Damer de Rochester, som vid tiden för de borgerliga krigen stupat vid Marston Moor, samt af hans maka, Elisabeth.

Vi hade intagit vår plats framför altardisken. Hörande ett tyst och smygande steg bakom mig, kastade jag en blick bakom mig och såg huru en af främlingarne — synbarligen en herreman — närmade sig predikstolen. Den heliga akten hade börjat. Förklaringen af äktenskapets ändamål och betydelse var uppläst, och presten tog nu ett steg fram emot oss samt fortfor, i det han lätt böjde sig mot mr Rochester:

»Jag uppmanar och besvär eder båda, att I (på samma sätt som I en gång skolen svara på domens förfärliga dag, då alla hjertans hemligheter blifva uppdagade) nu bekännen, om någon af eder känner något hinder för er lagliga förening till äkta makar; ty I bören komma ihåg, att de som äro förenade på annat sätt än som Guds ord tillåter, deras förening är icke af Gud, och deras äktenskap ej heller inför menniskor giltigt.»

Han tystnade, såsom bruket fordrar. Hur ofta har väl denna tystnad blifvit bruten genom något svar? Kanhända icke en gång på hundrade år. Presten, som icke hade upplyft sina ögon från boken och endast för ett ögonblick stannat, var just på väg att fortsätta samt hade redan utsträckt sin hand mot mr Rochester och till hälften öppnat sina läppar för att fråga: »Vill du hafva denna qvinna till din äkta maka?» — då en tydlig röst strax bredvid oss sade:

»Giftermålet kan icke gå för sig: jag får förklara att ett hinder derför finnes.»

Presten såg upp på talaren och stod stum af förvåning, och på samma sätt äfven notarien. Mr Rochester darrade lätt, som om en jordbäfning under hans fötter kommit honom att vackla; derpå tog han ett säkrare fotfäste och utan att vända sig om, sade han med låg, men fast stämma:

»Fortfar!»

En djup tystnad herrskade, sedan han yttrat detta ord. Strax derefter svarade mr Wood:

»Jag kan inte fortfara, förr än jag fått närmare undersöka det gjorda påståendet, och blifvit öfvertygad om huruvida det är sant eller icke.»