»Vigselakten måste alldeles afbrytas», inföll rösten bakom oss. »Jag är i tillfälle att bevisa mitt påstående, att ett oöfverstigligt hinder finnes för detta giftermål.»
Mr Rochester hörde hvad som sades, men aktade icke derpå; han stod styf och stel, utan att göra någon annan rörelse, än att fatta min hand. Hvilket brännande och jernfast tag det var! — och huru likt ett marmorblock var icke i detta ögonblick hans bleka, fasta och breda panna! Huru han ögon strålade med en uppmärksam, men dock vild blick!
Mr Wood såg alldeles bortkommen ut.
»Hvad är det väl för slags hinder?» frågade han. »Kanske att det kan undanrödjas?»
»Det torde svårligen gå för sig,» var svaret; »jag har kallat det ett oöfverstigligt hinder, och det med fullt medvetande.»
Talaren framträdde nu och lutade sig mot skranket. Han fortfor sedan, yttrande hvarje ord lugnt, klart och tydligt, men icke högljudt.
»Det består helt enkelt uti tillvaron af ett föregående äktenskap. Mr Rochester har en hustru som ännu lefver.»
Dessa lågt uttalade ord skakade mina nerver våldsammare än om det varit åskan som talat med sin väldigaste och förfärligaste stämma — deras verkan på mitt blod var häftigare än någonsin hvarken eld eller köld kunnat åstadkomma. Men jag bibehöll dock min fattning och behöfde icke frukta att jag skulle falla i vanmakt. Jag såg upp på mr Rochester. Hans anlete liknade en färglös klippa, och hans blickar voro på en gång kalla och gnistrande. Han nekade till intet, men tycktes trotsa hela verlden. Utan att tala, utan att röra en muskel i sitt ansigte, utan att tyckas i mig igenkänna en mensklig varelse, omslöt han endast mitt lif med sin arm och tryckte mig fast intill sig.
»Hvem är ni?» frågade han slutligen den ovälkomne fredsstöraren.
»Mitt namn är Briggs, advokat från London.»
»Och ni vill således truga på mig en hustru?»
»Jag vill endast påminna er om att er hustru ännu lefver, sir; och att, om också inte ni sjelf erkänner henne för er hustru, lagen likväl gör det.»
