Sida:Jane Eyre (sv).djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
97
jane eyre.

»Bara några ögonblick, Grace! Ni får lof att låta mig stanna ett par minuter.»

»Akta er då, sir! För Guds skull, akta er!»

Den vansinniga uppgaf ett skällande ljud, åtskilde det raggiga håret framför ansigtet och stirrade vildt på sitt främmande. Jag igenkände ganska väl detta svartröda ansigte — dessa ohyggligt uppsvälda drag. Mrs Poole steg fram.

»Gå undan,» sade mr Rochester, i det han sköt henne åt sidan. »Hon har väl ingen knif nu, förmodar jag och jag är på min vakt.»

»Man vet aldrig hvad hon har, sir; hon är så listig, att det inte står i mensklig förmåga att genomskåda hennes konster.»

»Det vore bäst att vi ginge vår väg,» hviskade Mason.

»Gå för fan i våld!» var hans svågers uppmuntrande svar.

»Akta er!» skrek Grace. De tre herrarne drogo sig på en gång hastigt tillbaka. Mr Rochester kastade mig bakom sig; den vansinniga rusade på honom, grep honom med ett ursinnigt tag i strupen och lade sina tänder mot hans kind; och nu uppstod ett häftigt brottande. Hon var en storväxt qvinna, nästan lika lång som hennes man och dessutom icke obetydligt korpulent. Hon ådagalade under striden en mans styrka, och så atletisk han än var, höll hon dock ett par gånger på att strypa honom. Han hade kunnat fälla henne till marken med ett väl riktadt slag, men han ville icke slå henne, utan endast tämja henne med handkraft. Slutligen fick han makt öfver hennes armar; mrs Poole gaf honom ett rep och han fastband dem bakom henne; med ett annat rep, som var till hands, band han henne sedan vid en stol. Denna operation utfördes under de ursinnigaste skrik och de mest konvulsiviska ansträngningar å den vansinnigas sida. Mr Rochester vände sig derefter till åskådarne och sade med ett dystert leende:

»Detta är min hustru! Sådan är den enda äktenskapliga omfamning som jag någonsin får känna — sådana äro de smekningar, som förljufva mina lediga stunder! Och detta här» (läggande sin hand på min axel) »är hvad jag önskade vinna: denna unga flicka, som står så lugn och stilla vid ingången till afgrundens håla och med så trygg

Jane Eyre. II.7