Vid vårt inträde skyndade mrs Fairfax, Adèle, Sofi och Lea emot oss, för att lyckönska oss.
»Gå hvar och en till sitt — hvarenda en!» ropade deras husbonde: »håll inne med edra lyckönskningar! Hvem behöfver dem? — Inte jag åtminstone! De komma jemnt femton år för sent!»
Han gick dem förbi och steg uppför trapporna, alltjemt hållande min hand och vinkade åt de öfriga herrarne att följa med, hvilket de äfven gjorde. Vi stego uppför den första trappan, gingo genom korridoren och derpå upp till tredje våningen. Den låga, svarta dörren, öppnad med mr Rochesters nyckel, insläppte oss i det tapetklädda rummet med dess stora säng och sidokabinett.
»Ni känner väl igen den här platsen, Mason?» sade vår ledsagare. »Det var här hon bet och sargade dig.»
Han upplyfte den virkade tapeten från väggen och afhöljde en annan dörr: äfven denna öppnade han. Rummet, hvari vi nu inträdde, var utan fönster; en brasa brann i spiseln, som var skyddad genom ett starkt och högt jerngaller, och från det hvälfda taket hängde på en kedja en brinnande lampa. Grace Poole satt lutad öfver elden, synbarligen sysselsatt med att koka något i en stekpanna. I den djupa skuggan i andra ändan af rummet sprang en varelse fram och tillbaka. Hvad det var, om det var ett djur eller en menniska, var vid första ögonkastet omöjligt att säga. Det krälade synbarligen på alla fyra och smackade och grymtade som något underligt vildt djur; men det hade kläder på kroppen, och en myckenhet svart, gråsprängdt hår, vildt och fladdrande som en man, dolde dess hufvud och ansigte.
»God morgon, mrs Pooles!» sade mr Rochester. »Hur står det till? Hur är det med er patient i dag?»
»Åh jo, tackar som frågar,» svarade Grace, i det hon omsorgsfullt lyfte den kokande pannan fram på spishällen; »det är temligen bra i dag! hon är visst litet grälig, men inte vild.»
Ett ursinnigt skri tycktes i detsamma beslå henne med osanning; den klädda hyenan reste sig upp och stod i sin fulla längd på bakbenen.
»Ah, sir, hon ser er!» ropade Grace; »det vore bäst om ni inte dröjde qvar.»
