Sida:Jane Eyre (sv).djvu/373

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
99
jane eyre.

torde det vara bäst att ni stannar i England, tills ni får vidare underrättelse, antingen af mr Mason eller af mr Eyre. Ha vi någonting annat att stanna för?» frågade han derefter mr Mason.

»Nej, nej — låt oss bege oss af!» var hans oroliga svar; och utan att dröja för att taga afsked af mr Rochester, vandrade de sina färde. Prestmannen stannade för att till sin stolta sockenbo rikta några ord af förmaning eller tadel, och sedan denna pligt var uppfyld, tog äfven han farväl.

Stående vid den halföppna dörren till mitt rum, dit jag nu hade dragit mig undan, hörde jag honom aflägsna sig. Sedan de främmande nu sålunda åter hade begifvit sig bort, stängde jag mig inne och sköt rigeln för dörren, så att ingen skulle kunna komma in, och började — icke gråta eller sörja, ty dertill var jag ännu alltför lugn, utan helt mekaniskt afkläda mig min bruddrägt och återtaga min hvardagsklädning, som jag burit den föregående dagen och hvilken jag hade trott att jag aldrig mera skulle komma att begagna. Sedan detta var gjordt, satte jag mig ned: jag kände mig trött och svag. Jag stödde armarna mot bordet, och mitt hufvud sjönk ned på dem — och nu tänkte jag; förut hade jag endast hört, sett, rört mig — gått upp och ned, dit jag blifvit ledd eller släpad — samt åsett huru den ena händelsen och upptäckten efter den andra störtade öfver mig; men nu tänkte jag.

Denna morgon hade, med undantag af scenen med den vansinniga, varit lugn och stilla nog; uppträdet i kyrkan försiggick utan något larm eller buller; der var intet stormigt utbrott af vrede, ingen högljudd träta, intet hot, ingen utmaning, inga tårar eller snyftningar: några få ord hade blifvit talade, och en helt lugnt framstäld invändning gjord mot giftermålets afslutande; några sträfva och korta frågor hade framstälts af mr Rochester; svar, förklaringar och vittnesmål hade blifvit afgifna; ett öppet erkännande af sanningen hade blifvit uttalad af min husbonde; derpå hade det lefvande vittnet blifvit beskådadt; de objudna gästerna hade sedan aflägsnat sig, och allt var förbi.

Jag satt i mitt eget rum, alldeles som vanligt — det var jag sjelf, utan någon synbar förändring: jag hade icke på något sätt blifvit skadad, slagen eller stympad — och