dock, hvar fanns väl nu gårdagens Jane Eyre? hvart hade hennes utsigter, hennes framtid tagit vägen?
Jane Eyre, som hade varit en kärleksvarm, förhoppningsfull qvinna — nästan en brud — var nu åter en kall, ensam och öfvergifven flicka: hennes lif var förbleknadt, hennes utsigter förstörda. En december-frost hade kommit midt bland midsommarens blommor, en snötyngd vinterstorm brusat fram midt i den varma högsommaren; is täckte de mogna frukterna, kalla drifvor nedtyngde och krossade de utslagna rosorna; på ängar och sädesfält låg vinterns hvita bårtäcke utbredt; häckvägarna, som qvällen förut hade prunkat med oräkneliga blommor, voro nu ofarbara af djup snö, och skogarna som för tolf timmar sedan hade susat med en grönska och en doft, som påminde om tropikerna, stodo nu glesa, kala och hvita, såsom furuskogarna i en lappländsk vinter. Alla mina förhoppningar voro döda — slagna af samma grymma lott, som på en enda natt föll öfver allt förstfödt i Egypten. Jag kastade en blick på mina käraste önskningar, som ännu i går voro så friska och blomstrande — i dag lågo de der såsom kalla och stela lik, dem jag icke mera kunde återkalla till lifvet. Jag såg efter min kärlek, denna min husbondes skapelse och egendom: den darrade i mitt hjerta som ett litet sjukt barn i en kall vagga; lidande och ångest hade gripit den: den kunde ej mera söka mr Rochesters famn — den kunde ej längre värma sig vid hans bröst. O, nej, aldrig, aldrig mera kunde den vända sig till honom; ty tron var förvissnad — förtroendet förstördt! Mr Rochester var icke för mig längre hvad han hade varit; ty han var icke sådan som jag hade tänkt mig honom. Jag tillskref honom visserligen icke någon ond afsigt; jag ville icke säga att han velat bedraga mig; men tron på hans obefläckade redlighet var försvunnen, och jag måste bort: det insåg jag alltför väl. När, huru, hvart, det visste jag icke ännu; men han sjelf, derpå tviflade jag icke, skulle säkert så fort som möjligt vilja skaffa mig bort från Thornfield. Verklig ömhet och tillgifvenhet kunde han, efter allt utseende att dömma, aldrig ha hyst för mig; det hade endast varit en flyktig passion: den var nu gäckad och jag var ingenting mera för honom. Jag måste nu frukta att ens komma i hans väg; ty min åsyn måste nu vara honom förhatlig. O,
