tillslöt mina öron och förklarade, att jag ej uthärdade att höra sådana ord nu. »Att jag inte är Edvard Rochesters brud, är det som minst smärtar mig,» tillade jag: »att jag uppvaknat ur de mest lysande drömmar och funnit dem alla tomma och utan betydelse, är, ehuru förfärligt, likväl någonting som jag kan bära och uthärda; men att jag nu genast, bestämdt, oåterkalleligt, för alltid måste lemna honom, det kan jag inte uthärda.»
Men en inre röst försäkrade mig då, att jag både kunde och måste det. Jag kämpade med min egen öfvertygelse: jag önskade att vara svag, för att undslippa det lidandets förfärliga väg, som ännu låg framför mig; men samvetet, som nu vuxit till en tyrann, fattade passionen i strupen och förklarade henne med hotande stämma, att hon ännu endast doppat yttersta spetsen af sin fot i olyckans pöl, och svor att om hon icke ville vika, skulle det med sin jernarm nedslunga henne till förtviflans bottenlösa afgrund.
»Nå, laga då att jag blir ryckt härifrån!» ropade jag. »Låt någon komma mig till hjelp.»
»Nej, du skall sjelf slita dig härifrån; ingen skall hjelpa dig; du skall sjelf utrycka ditt öga och afhugga din hand; ditt hjerta skall bli offret, och du sjelf presten, som genomborrar det.»
Jag reste mig häftigt upp, förfärad öfver en enslighet, der en så sträng och skonslös domare herskade — öfver en tystnad, som endast stördes af en så förfärlig stämma. Mitt hufvud gick omkring, då jag stod på mina fötter, och jag märkte nu att jag var sjuk af hunger och själspänning; hvarken mat eller dryck hade denna dag kommit öfver mina läppar; ty frukosten smakade jag icke. Och med en smärtsam känsla erinrade jag mig nu huru länge jag sålunda suttit instängd i mitt rum, utan att något bud blifvit skickadt för att fråga hur jag mådde eller för att be mig komma ned; icke ens lilla Adèle hade knackat på min dörr; icke ens mrs Fairfax hade sökt mig. »Vännerna glömma alltid dem, som lyckan öfverger,» sade jag för mig sjelf, i det jag drog rigeln från dörren och gick ut. Jag stupade öfver något hinder; mitt hufvud var ännn oredigt, min syn dunkel och mina lemmar svaga. Jag kunde icke genast återtaga jemnvigten; jag föll, men icke till golfvet:
