Sida:Jane Eyre (sv).djvu/377

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
103
jane eyre.

en utsträckt arm mottog mig; jag såg upp — jag stöddes af mr Rochester, som satt i en stol vid tröskeln till min kammare.

»Så att du kom till sluts!» sade han. »Jag har väntat och lyssnat så länge, utan att höra en rörelse eller en enda suck: fem minuter till af denna dödslika tystnad, och jag skulle ha brutit upp låset likt en inbrottstjuf. Så att du skyr mig — stänger dig inne och sörjer allena! Jag skulle bra mycket hellre ha sett att du kommit till mig och förebrått mig med häftighet. Du är häftig och passionerad, och jag väntade mig en sådan scen. Jag var beredd på ett stridt regn af heta tårar, och önskade endast att de skulle gjutas vid mitt bröst; men nu har ett känslolöst golf eller din dränkta näsduk mottagit dem. Men jag misstar mig: du har alldeles icke gråtit! Jag ser en dödsblek kind och ett skumt öga, men intet spår af tårar. Ditt hjerta måste väl då ha gråtit blod.

»Nå, Jane, inte ett ord af förebråelse? Ingen bitterhet — ingen vrede? Ingenting som kan sönderslita en känsla eller framkalla en lidelse? Du sitter tyst och stilla der jag satt dig och betraktar mig med en matt, uttryckslös blick!»

»Jane, jag menade aldrig att göra dig så ondt. Om en man, som endast egde ett litet spädt lam, som var honom kärt som en dotter, som åt af hans bröd och drack ur hans dryckeskar och sof i hans famn, af ett misstag hade kommit att slagta det, skulle han aldrig kunna mera bittert ångra sin grymma förseelse, än jag ångrar min. Kan du väl någonsin förlåta mig?»

Kära läsare! — jag förlät honom ögonblickligen och på stället. Det låg så mycket djupt samvetsagg i hans blick, så mycket sant medlidande i hans röst, så mycken manlig kraft i hans sätt; och dessutom talade hans blick och hela hans utseende om så mycken och oförändrad kärlek. Jag förlät honom alltsammans, men icke i ord, icke med yttre åthäfvor, endast i mitt hjertas innersta.

»Du vet att jag är en skurk, Jane?» frågade han efter en stund, oroligt och forskande — förmodligen undrande öfver min fortfarande tystnad och mitt saktmod, som dock snarare härflöt af svaghet än af egen vilja.

Jag teg.