Sida:Jane Eyre (sv).djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
108
jane eyre.

mig om henne? Hvarföre anvisar du mig just Adèle som ett sällskap?»

»Ni talade om att ni skulle draga er undan i ensligheten, sir, och ensligheten är tråkig, alltför tråkig för er.»

»Enslighet! Enslighet!» upprepade han med förtretad ton. »Jag ser att jag måste förklara mig närmare. Jag vet inte hvad det är för Sfinxlik min du satt på ditt ansigte. Du skall dela min enslighet, Jane. Förstår du mig?»

Jag skakade på hufvudet; det fordrades en viss grad af mod, att, så häftig han nu var, våga visa ens ett stumt tecken till nekande. Han hade gått häftigt fram och tillbaka i rummet, och nu stannade han, alldeles som om han plötsligt fastvuxit vid golfvet. Han betraktade mig skarpt och länge: jag vände bort mina ögon ifrån honom och riktade dem på elden, i det jag försökte antaga en lugn, obekymrad uppsyn.

»Se så, nu kommo vi till knuten i Janes karakter», sade han slutligen i en vida lugnare ton än jag hade väntat mig af hans blick. »Silkeshärfvan har hittills lupit temligen lätt och jemnt; men jag anade alltid att jag slutligen skulle komma till en knut eller något trassligt ställe, och här är det nu. Och nu blir det förtret, förargelse och förvirring utan all ända. Jag skulle önska jag egde en del af Simsons styrka, för att genast i ett tag kunna afslita den trassliga härfvan.»

Han återtog sin gång fram och tillbaka, men stannade slutligen, och denna gång alldeles framför mig.

»Jane, vill du taga reson?» (Härvid böjde han sig ned och närmade sin mun till mitt öra); »ty om du inte det gör, så brukar jag våld!»

Hans röst var sträf och rosslig; hans blick var en mans, som just står på väg att slita en odräglig boja och hufvudstupa störta sig i en afgrund af vild tygellöshet. Jag insåg att jag i nästa ögonblick och vid ännu ett utbrott af hans vilda passion icke skulle kunna få någon makt öfver honom. Det närvarande ögonblicket — den hastigt förbiilande minuten — var all den tid jag hade för att tämja och tygla honom. En rörelse af motsträfvighet eller fruktan, eller ett försök att fly skulle ha beseglat mitt öde — och hans. Men jag var icke rädd. Jag kände en inre kraft, en moralisk styrka, som höll mig upprätt. Ögonblicket var