Sida:Jane Eyre (sv).djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
110
jane eyre.

»Jag älskar er mera än någonsin», sade jag; »men jag får inte visa eller nära och underhålla denna känsla; och detta är sista gången som en sådan bekännelse kommer att gå öfver mina läppar.»

»Sista gången, Jane! Huru! Tror du att du kan lefva tillsammans med mig och se mig dagligen och det oaktadt, om du verkligen älskar mig, vara kall och tillbakadragen?»

»Nej, sir, det är jag säker på att jag inte skulle kunna, och derföre ser jag endast en utväg; men ni blir ond igen, om jag säger hvad jag menar.»

»Åh nej, tala om det. Om jag rasar, har du en förmåga att gråta.»

»Mr Rochester, jag måste lemna er.»

»För huru lång tid, Jane? För några ögonblick, under det du slätar ditt hår, som kommit något i oordning, och badar ditt ansigte, som ser något feberaktigt ut?»

»Jag måste lemna Adèle och Thornfield. Jag måste skiljas från er för hela mitt lif; jag måste börja ett nytt lif bland främmande ansigten och främmande förhållanden.»

»Det senare är mycket riktigt: det har jag sjelf sagt att du skulle komma att göra. Jag förbigår orimligheten och galenskapen att du skulle skiljas från mig. Hvad deremot det nya lifvet angår, så medger jag ännu en gång att du har rätt: du skall bli min maka; ty jag är inte gift. Du skall bli mrs Rochester, både till namnet och i verkligheten, och vi skola aldrig skiljas från hvarandra så länge vi lefva. Jag skall föra dig till ett ställe som jag eger i södra Frankrike — en marmorvilla vid stranden af Medelhafvet. Der skall du lefva ett lyckligt och oskyldigt lif. Frukta inte att jag önskar locka dig till något felsteg — att jag skall försöka göra dig till min älskarinna. Hvarföre skakar du på hufvudet? Jane, du måste taga skäl; annars blir jag ännu en gång utom mig.»

Hans röst och hans hand darrade; hans stora näsborrar vidgade sig; hans ögon flammade; men ändock vågade jag säga:

»Sir, er maka lefver: detta är ett faktum, som ni sjelf erkänt denna morgon. Om jag lefde tillsammans med er, såsom ni önskar, skulle jag vara er älskarinna: att säga något annat är att begagna sofismer — att tala osanning.»