Sida:Jane Eyre (sv).djvu/389

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
115
jane eyre.

vidare beröring med hennes förnedrande laster och lösgjorde mig från all gemenskap med hennes själslyten. Verlden förband dock ännu mitt namn och min person med hennes; jag måste ännu dagligen se och höra henne och inandas samma luft som hennes andedrägt förpestade; och dessutom påminde jag mig att jag en gång varit hennes man — ett minne, hvilket då liksom nu var mig till den yttersta grad förhatligt; och slutligen plågades jag af vissheten, att så länge hon lefde, kunde jag aldrig bli en annan, ädlare qvinnas make; och ehuru hon var fem år äldre än jag (äfven i detta afseende hade hennes familj och min far fört mig bakom ljuset), var det dock troligt att hon skulle lefva lika länge som jag, då hon var lika stark till kroppen, som svag till själen. Och så måste jag vid tjugusex års ålder uppgifva alla förhoppningar på framtiden.

»En natt hade jag blifvit uppväckt af hennes skrik — (sedan doktorerne förklarade henne vara galen, hade hon naturligtvis blifvit instängd) — det var en af dessa glödheta sommarnätter, som pläga förebåda en af de under detta himmelstreck ofta förekommande orkanerna. Jag kunde omöjligt sofva i min säng och gick derföre upp och öppnade fönstret. Luften liknade svafvelångor — och det var icke möjligt att någonstädes finna någon vederqvickelse. Svärmar af muskiter trängde in genom fönstret och flögo dystert surrande kring i rummet. Sjön, som jag kunde se och höra der jag satt, rullade doft, likt en aflägsen jordbäfning; svarta moln upptornade sig deröfver; månen gick i detta ögonblick ned i dess vågor, till utseendet lik en rödglödgad bomb, samt kastade sitt sista blodröda skimmer öfver en verld, som redan skälfde af det annalkande ovädrets häftiga raseri. Så väl den tryckande luften som hela den omgifvande scenen utöfvade på min kropp ett i hög grad nedslående intryck, och mina öron fyldes af de förbannelser som den vansinniga ännu alltjemt fortfor att framskräna, deribland allt emellanåt inblandande mitt namn med en sådan ton af djefvulskt hat och i ett sådant språk, att knappast någon qvinna bland den lägsta dräggen hade varit i stånd att öfverträffa henne deri. Oaktadt tvenne rum lågo mellan det der hon var instängd och det der jag bodde, hörde jag dock hvarje ord, emedan de tunna väggar, som